Glasfyndsnoja
Larm om glas i kyckling får mig att minnas Buasjukan på 90-talet. Folk i fiskesamhället norr om Varberg påstod att de drabbats av en mystisk åkomma som angrep höfterna och försämrade deras förmåga att gå. Kryckorna de tog sig fram med blev ett bevis på att de verkligen var sjuka.
Framför allt var det ungdomar som smittats av det svårförklarliga, som man gissade, viruset. Även äldre personer berättade om sin gåtfulla sjukdom.
Medierna rapporterade och hysterin spred sig i takt med att nya fall dök upp. Jag var en av de journalister, måste jag medge, som drogs med i den allt mer uppjagade stämningen. Läsvärdet på artiklarna och det som rapporterades i lokalradion, var förstås högt. Även riksmedierna hakade på. Några tipspengar för att få någon att ställa upp i reportagen behövdes inte.
Spekulationerna gick ut på att Värö Bruk eller Ringhals kärnkraftverk var skyldiga till denna farsot som spred sig i en takt som digerdöden.
Märkligt nog tog sig epidemin ett skutt ända till Gästrikland, specifikt till en enda ort, och kallades där för Ockelbosjukan.
Läkarna kliade sig skallen. De stod rådvilla och hade inga svar. Alla undersökningar kostade sjukvården stora belopp. Christer Allenmark, ortoped vid Sjukhuset i Varberg, och en kollega till honom, gick igenom alla tänkbara studier. De nagelfor de symtom som rapporterats. Deras slutsats var att Buasjukan var ett påhitt. Läkarnas granskning publicerades i en av de ansedda medicinska tidskrifterna.
Fräckheten att påstå att många Buabor inbillat sig själva och sin omgivning att de var sjuka slog förstås mot det ifrågasättande läkarteamet.
Men de två ortopedernas uppfattning var säkert en av läkevetenskapens största framgång för att få stopp på kollektiv hypokondri. Efter det var det ingen mer som drabbades av Buasjukan.
Psykologin kring fynd i kyckling och annat livsmedel är ungefär densamma, rena nojan. En glasbit och ett paket kyckling framför fotografens kamera har räckt som bevis för påstådda sabotage mot konsumenter och producenter.
Därför var det befriande att läsa Jan Ernheimers debattinlägg i Journalisten (5/09). Sunt förnuft säger att det inte finns någon grupp, långt mindre en enskild människa, som kan dra igång ett samhällsstörande verksamhet av den här omfattningen.
Glas i kyckling har, om man ska tro vad som rapporterats, hittats i produkter från flera producenter. I Falukorv också, och jag vill minnas även i snus.
Orimligt att det skulle finnas en armé av så många illasinnade människor på så många platser, med strategiska positioner i produktionen som det skulle kräva.
Men myten tycks leva ett tag till, även bland människor som rimligtvis borde reflektera över vad som kan vara troligt och osannolikt. Så sent som på Påskdagen hörde jag i radion en känd kulturjournalist i sin söndagskrönika ondgöra sig mot den obarmhärtige psykopat som vill att vi ska skadas när vi sväljer glas i mat som vi stoppar i oss.
Det är hög tid för besinning.
Clas-Göran Sandblom
