Gör bemötanderätten obligatorisk
I Sverige finns krav på att det som publiceras i massmedier ska vara sant, eller ”korrekt” som det formuleras i publicitetsreglerna. Men i praktiken är reglerna en slags rekommendationer utan bett, eftersom det inte sker någon prövning av sanningshalten i publiceringar. Medieombudsmannen (MO) brukar framhålla att han inte tar ställning till om publicerade uppgifter är sanna, utan snarare vilket ”stöd” uppgifterna har.
Det kan typiskt handla om att MO värderar de källor som sägs belägga de publicerade uppgifterna, i stället för att kontrollera uppgifterna i sig. På liknande sätt agerar Granskningsnämnden för radio och tv.
Desto viktigare att publicerade kritiska uppgifter får bemötas, resonerar man. Om man alltid ger plats för bemötande kommer falska uppgifter att avslöjas, är doktrinen. Man skulle därför kunna tro att möjlighet till bemötande alltid ges, men så är det inte. I praktiken lämnar rätten att bemöta en hel del i övrigt att önska.
Svenska journalister är normalt sett noga med att se till att den som kritiseras får bemöta. Men brister i bemötande är ändå en vanlig anmälningsgrund till Medieombudsmanen och Granskningsnämnden, och utgör då och då grund för fällning.
Man skulle kunna tro att Mediernas Etiknämnd alltid fäller publiceringar där det uppenbarligen saknas ett bemötande. Men nej, i vissa situationer krävs inget bemötande, enligt nämndens egen tolkning av reglerna. Företag och andra juridiska personer har ingen rätt till samtidigt bemötande, och det har inte heller personer som blir kritiserade i sin yrkesutövning (ibland). Då räcker det med att bemötandet kommer i efterhand, i en uppföljande publicering som kan dröja flera dagar. Någon tydlig praxis finns inte, vilket förstås gör det svårt att se var gränserna går.
Det här skulle inte accepteras i våra grannländer Norge och Danmark, där rätten att bemöta kritik är mer långtgående och hårdare reglerad.
En ganska vanlig situation i Sverige är att medier frias, med motiveringen att det bevisligen finns ett publicerat bemötande, i form av citat från den kritiserade parten. Men vid närmare kontroll, vilket varken Mediernas Etiknämnd eller Granskningsnämnden genomför, så kan det visa sig att den kritiserade parten i själva verket inte har fått ta del av all den kritik som publicerats. Det framstår som om det mest kritiska uppgifterna bemöts, men det som den kritiserade personen svarar på är något helt annat.
Det som publiceras är då ett skenbemötande. Låt oss titta på ett par exempel:
Ett aktuellt fall handlar om läraren vid Lunds universitet Johan Grant. Han blev hårt kritiserad av några elever, bland annat i Sveriges Radios Studio Ett. I inslaget hör man Johan Grant bemöta kritiken. Det han säger i Studio Ett låter som ett medgivande av skuld.
Johan Grant har anmält inslaget och konstaterar att han inte fått ta del av elevernas kritik. Citatet från honom är taget ur sitt sammanhang. Det är fråga om ett typiskt skenbemötande.
Anmälan har prövats av MO som menar att ”han har fått bemöta den centrala kritiken”, och vill därför fria Sveriges Radio. Man kan slå fast att MO inte har någon som helst insyn i vilken kritik som Sveriges Radio presenterade för Johan Grant, men ändå anser MO bemötandekravet är uppfyllt. Johan Grant har överklagat ärendet som nu ligger på Mediernas Etiknämnds bord.
I ett annat fall blev Helsa Vårdcentral kritiserad i lokaltidningen Vallentuna Nyheter för att ha nekat en man vård. Verksamhetschefen blev inför publiceringen kontaktad av tidningen men fick inte veta vad kritiken handlade om. I stället fick han svara på en öppen fråga om hur mannen blivit bemött.
Helsa anmälde publiceringen till MO som konstaterade att båda sidor fick komma till tals och tidningen friades. MO brydde sig inte om frågan om hur kritiken presenterades för den kritiserade.
De här fallen av skenbemötande är svåra att vinna för anmälarna, eftersom bevisbördan tycks ligga på dem själva. Det typiska förloppet är att den kritiserade parten menar att hen inte fått ta del av kritiken, redaktionen säger att hen visst har fått det. Etiknämnderna tycks lyssna mest på publicisterna, vilket innebär friande. (Ett råd till den som blir intervjuad är därför att spela in.)
Det finns dessutom orimliga undantag från rätten till samtidigt bemötande. Företag, föreningar och myndigheter har inte den rätten, enligt den beslutspraxis som trots allt finns. Inte heller personer som kritiseras i sin yrkesutövning har alltid rätt till samtidigt bemötande.
Den svenska medieetiken sticker ut. I både Norge och Danmark är rätten till samtidigt bemötande vid hård kritik självklar. I båda ländernas motsvarighet till Mediernas Etiknämnd prövas också om den kritiserade parten fått tillräckligt med tid för att svara, samt att denne fått ta del av all relevant kritik. Oavsett om det är en fysisk eller juridisk person som kritiseras anses ett samtidigt bemötande som direkt sammanlänkat med kravet på saklighet. Kravet på samtidigt bemötande handlar i grunden om att värna mediernas trovärdighet, enligt publicister i Danmark och Norge.
De svenska etiknämnderna måste pröva också yrkesetik för att deras bedömningar av bemötandefrågan ska bli trovärdiga. Att som Mediernas Etiknämnd slå fast att ett bemötande har ägt rum utan att pröva hur det har gått till är inte hållbart. Det rimliga vore att lägga bevisbördan på redaktionerna när det gäller hur kritik har presenterats för den som ska bemöta. De kan dokumentera förloppet, vilket man inte kan kräva av den som blir intervjuad. Om inte redaktionerna kan visa genom mail, inspelning eller annan dokumentation att den relevanta kritiken har presenterats och fått bemötas, så bör de fällas.
Och även i Sverige borde alla, personer, företag och organisationer, ha en självklar rätt till samtidigt bemötande vid hård kritik i nyhetsrapporteringen. Det hotar inte journalistiken, utan gör den tvärt om bättre.
Mats Olin
Näringslivets Medieinstitut
Pamina Falck
Näringslivets Medieinstitut
