Hur står det till med rättssäkerheten?
Hur står det till med rättssäkerheten i Sverige? Och varför är journalister så ointresserade av ämnet?
Det är frågor jag ställer mig efter att i många år ha läst tidningen Barometern, som här får stå som exempel för landsortspressen. I landet i övrigt torde liknande förhållanden råda – med några få undantag, åtminstone enligt de vänner jag kontrollerat saken med.
Hade inte morgonläsningen inkluderat Dagens Nyheter vore jag exempelvis ovetande om förre justitiekanslern Göran Lambertz rapporter "Felaktigt dömda" samt "Rättssäkerheten i brottmål".
Exemplen här nedan är tagna ur rapporten om rättssäkerheten, som utgått från ett antal mål där personer i första instans dömts till minst tre års fängelse för att senare frikännas i högre instans. Och nog väcker den tankar hos en gammal journalist, om behovet av vidareutbildning av utredare, åklagare och domare – men även av journalister.
Jag skulle utan Lambertz artiklar i DN vara okunnig om att "..mycket talar för att rättssäkerheten i brottmålsprocessen ibland är betydligt sämre än den borde vara". "Och domstolens noggrannhet har i något fall varit anmärkningsvärt dålig."
Vidare skulle jag vara ovetande om att "Slarv och oskicklighet förekommer i domstolarna precis som på andra håll. Strukturella brister kan infinna sig på grund av dåliga vanor eller ouppmärksamhet kring vissa svårigheter."
Och när det gäller journalisternas medverkan kan man i rapporten bland annat finna följande citat: "Medier rapporterar inte sällan om brott, och om den som misstänks ha begått det, på ett sådant sätt att skuldfrågan tycks vara klarlagd. Detta påverkar människor. Ibland lär det även påverka till exempel åklagaren och domaren. Inte minst nämndemännen kan ha svårt att stå emot."
Tidigare i våras publicerade Barometern ett par artiklar om just rättssystemet, vari man konstaterade att fyra av tio brottmålsdomar från Kalmar tingsrätt under ett enda år ändrades i hovrätten; till exempel friades fem personer helt.
Denna uppseendeväckande höga siffra lät man en lagman vid Kalmar tingsrätt kommentera med orden: "hovrätten är klåfingrig". Göta hovrätt fick överhuvud inte komma till tals. Inte heller vände sig journalisterna till de fem frikända, som torde haft intressanta uppgifter att lämna.
Hur har en situation uppstått där journalister kan agera som åklagarens och domarens förlängda arm, hänger den samman med villkoren i den mindre staden? Där har ju journalisterna ett fåtal åklagare att vända sig till för att få sina nyheter, och att ett alltför förtroligt förhållande kan genereras av de täta kontakterna. Rätta mig om jag har fel – men ge mig en förklaring!
Och vad krävs för att situationen skall förändras? Svaret torde vara vidareutbildning, inte minst i psykologi.
Förre JK hävdar i sin rapport att beteendevetenskapen behöver komma in i rättsväsendet, för att rättssäkerheten skall kunna förbättras. Tyvärr saknas i dag ett utbyte av kunskaper och tankar mellan de två områdena.
Hur ser då möjligheten till vidareutbildning för journalister ut idag i FOJOs utbud vid Linnéuniversitetet i Kalmar? Inte särskilt hoppingivande efter vad jag kan se. Kursen "Rättsjournalistik och blåljus" som nyligen avslutades, beskrivs på universitetets hemsida som "..verklighetsbaserad i kontakt med polis, åklagare och domstol". Ingenting om kontakter med andra sidan av verkligheten; nämligen de åtalade och deras försvarare.
Där står vidare att "Dessutom kan vi fundera på hur man beskriver brottslingar som oskyldiga tills de döms i högsta instans". Inte ett ord om dem som frikänns i högsta instans. Tror man inte att de finns?
Det gör de och de tillhör faktiskt också verkligheten.
