”Ingen blir en bra journalist framför en datorskärm”
Hetsen kring sociala medier må ha lagt sig något, men varje medieorganisation satsar fortfarande stora resurser på den så kallade ”desken”. Här finns deskreportrar, deskchefer, sociala medieredaktörer och så vidare – rätta mig om jag har fel men många av dem skulle göra betydligt större nytta ute på det journalistiska fältet.
För oavsett svarta bakgrunder och flashiga presentationer i nyhetsapparna så handlar journalistik, i min värld, fortfarande om en bra story. Utan en bra story – ingen journalistik.
Det blir alltså inte bättre av svällande ”deskar”, hur mycket de än pillar i vilken ordning nyheterna ska komma på en sajt eller mäter engagemanget och försöker lista ut vad som är bra ”content”.
Extra sorgligt är det att dessa stolar ofta besitts av unga journalister, knappt torra bakom öronen, som har fått den otacksamma uppgiften att läsa folks tankar. För oavsett hur mycket vi följer trafiken, och hur många listor vi gör i vårt nyhetsarbete, slår alltid en bra nyhet en dålig nyhet. Och en bra nyhet kräver erfarenhet av journalistik. Vilket är omöjligt att skaffa sig på en nyhetsdesk.
De sitter där eftersom journalister med några fler år i branschen sedan länge har insett det meningslösa i deskarbetet, och i stället valt bort det för att göra sitt jobb som journalister. Vilket de också gör väldigt bra i de allra flesta fall.
Det klagas en del över svårigheten att rekrytera journalister. Flera förklaringar har lyfts fram, men kanske handlar en del om det själsdödande arbetet med att scanna otaliga pressmeddelanden och skicka ut dem på den egna sajten. För det måste ju hela tiden ”komma något nytt”.
Vilken bild har vi gett nya i branschen av journalistiken? Av vårt demokratiska uppdrag? Av mediernas roll, tradition och historia? Jag förstår om de istället valt ett jobb som går ut på att själv skriva det där pressmeddelandet, och sedan ägna resten av sin dag åt någon strategisk kommunikationsplan eller en misslyckad chef som behöver talepunkter för att klara mötet med de tidigare kollegorna.
Datajournalistik är något annat, jag beundrar journalister som researchar och lägger hundratals timmar på siffror i excelark eller egenskrivna script. Det är på riktigt. Till skillnad från alla konstruerade deskar som sväljer arbetskraft, tuggar sönder den och spottar ut resultatet på internet, ofta mer meningslöst än datatrubbel en fredagseftermiddag.
Jag är för internet, jag är för digitala publiceringar, jag är för engagerande och bra journalistik. Tyvärr är dagens organisation av våra redaktioner ofta något som mer hindrar än underlättar.
Kanske ser vi ett ljus i mörkret. Många ”eror” har dragit förbi sedan medierna tog sina första steg ut i den digitala världen, vi jobbar med modeller där vi faktiskt tar betalt för det vi producerar, och det visar sig gång på gång att det är kvalitativ journalistik publiken vill ha. Det vore kanske att gå långt att förespå deskens död som nästa steg i utvecklingen, men hoppas kan vi ju alltid. Vi behövs ute bland våra läsare, det är där vi fångar de bra berättelserna och gör journalistik som engagerar. Inte instängda i kvalmiga redaktionslokaler.
Mikael Andersson
chefredaktör och ansvarig utgivare för Tidningen Härjedalen (avgående)
Med alldeles för många timmar framför datorskärmen
