Islamism, islamism och islamism

Debatten visar att islamism har gått från att ha varit en akademisk angelägenhet till att bli ett flitigt brukat begrepp i både medierna och det politiska samtalet. Men vid en närmare granskning är det tydligt att det inte finns någon konsensus kring hur begreppet ska förstås. Vid sidan av Usama bin Ladin och al-Qaida som för många är själva sinnebilden för militant islamism, förekommer andra namn, som till exempel det Muslimska brödraskapet eller tunisiern Rashid al-Ghannoushi, i rapporteringen. Vill dessa aktörer samma sak, eller har de mycket olika visioner för samhället? Medan vissa röster likställer islamism med anti-demokratiska och våldsbejakande ideologier betonar andra mångfald och komplexitet.

I en kandidatuppsats i journalistik, Islamism på fyra ledarsidor: En studie i hur islamism skildrades inför valet 2010 (Södertörns högskola), undersöker Gabriel Holmqvist hur begreppet islamism skildrades på ledarplats i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet mellan 1 januari till 20 september 2010. Det är tydligt att nästan allt redaktionellt utrymme ägnas åt våld, antidemokrati och terrorism när begreppet islamism behandlas. Av 47 artiklar fann Holmqvist att 36 beskrev islamism i negativa termer. I 39 av dem framställs islamism som ett hot, i 38 som våldsam och hälften av artiklarna kopplade samman islamism med terrorism. Holmqvist sammanfattar sitt resultat genom att skriva: ”Även om de enskilda skildringarna var för sig kan vara sanna, leder de sammantaget till att en nidbild skapas”, ett faktum som leder till att islamism genomgående likställs med icke-demokrati i dagspressen.

Några tongivande försök till definition:

Annons

Trots att det inte är möjligt att ge en entydig förklaring till varför vissa tolkningar blir framträdande framför andra är det möjligt att urvalet styrs av redaktionella val som i sin tur bottnar i mediernas förutsättningar. Utrymmet för komplexa och problematiserande tolkningar är litet och det bedöms ofta som mer intressant att lyfta fram konflikter och motsättningar. Chockrubriker säljer och enkla, slagfärdiga budskap får större genomslag än nyanser. Detta är de förutsättningar journalister har att hålla sig till.

I sammanhanget tillhör professor emeritus Jan Hjärpe och Magnus Norell, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), två av de mest anlitade kommentatorerna när det gäller händelser som kan relateras till politiska islamtolkningar. En tredje viktig aktör är Säpo som i början av året publicerade rapporten Våldsbejakande Extremistisk Islamism. Medan Hjärpe och Säpos definition uppvisar en viss grad av likhet avviker Norell från deras analyser. Låt oss se närmare på hur de definierar islamism. 

I boken Islamismer (Leopard) från 2010 skriver Jan Hjärpe att begreppet islamism syftar till: "[P]olitiskt verksamma rörelser, organisationer och grupper som åberopar islam och hävdar att islam (också) är en samhällsordning. Det är rörelser, organisationer och tankeströmmar som pläderar för islam som en grund för administration och rättssystem."

Jan Hjärpe använder sig av pluralformen, såväl i titeln på sin bok som i sitt försök till en definition för att markera att ”islamism” ska förstås som en paraplyterm för en mångfald av rörelser och idéströmningar vilka kan vara mycket olika sinsemellan, men som förenas av att islam ska få spela en roll för hur samhället organiseras. Med en sådan definition är det tydligt att islamism både kan tolkas och användas för att legitimera våld och förtryck, men det är även möjligt att islamism kan ligga till grund för en uppbyggnad av ett demokratiskt och civilt samhälle.

Precis som Jan Hjärpe betonar Säpo att islamism först och främst skall förstås som ett samlingsbegrepp: "Islamism används i många fall för att göra åtskillnad mellan människor som bekänner sig till islam och anser sig vara muslimer respektive människor som är anhängare av ett synsätt där islam uppfattas som en hel samhällsordning och därmed innefattar politiska perspektiv. […] Bland personer och grupper som utger sig för att vara islamister finns de som accepterar och arbetar inom ramarna för existerande politiska system, parallellt med dem som tar helt avstånd från sekulära politiska system – och hela skaran däremellan. På motsvarande sätt finns bland islamister hela spännvidden från personer och grupper som helt tar avstånd från våld till dem som begår våldshandlingar för att uppnå sina syften."

Till skillnad från Hjärpe och Säpo har Magnus Norell valt att definiera islamism i sin bok Islamismens seger från Libanon till Iran (2009) kort och gott som islams ”militanta utväxt” (s. 143). I en för ämnet relevant artikel av Norell, Muslimska brödraskapet en del av problemet (SvD 110208), slår han även fast att ingen demokrati kan byggas med mindre än en tydlig åtskillnad mellan religion och politik. Därför kan ett islamistiskt parti inte vara ett demokratiskt alternativ även om de får en majoritet av rösterna i demokratiska val, eftersom islamism enligt Norell är anti-demokratisk i sin natur.

Utan att fördjupa oss i definitionernas inbördes olikheter och de redaktionella urvalsprocesserna är det tydligt att Norells mer kategoriska och entydiga definition av begreppet islamism har fått ett större genomslag i medierna än Hjärpes eller Säpos mer nyanserade försök till definitioner. Islamism förknippas i medierna med våld, terrorism och anti-demokrati.

Detta är problematiskt ur ett pressetiskt perspektiv. Paragraf 1 i Journalistförbundets publicitetsregler lyder: ”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.” Att likställa all islamism med anti-demokratisk terrorism går emot kravet på en korrekt och allsidig nyhetsförmedling, eftersom begreppet kan förleda läsaren, beroende på vem det häftas vid. Det genomslag Norells definition har fått gör att demokratiskt sinnade islamister, som Recep Tayyip Erdogan i Turkiet, Rashid Ghannousi i Tunisien eller grenar av det Muslimska Brödraskapet i Egypten automatiskt förstås som terrorister när begreppet används utan vidare specificering.

I stället för en mer problematiserande och allsidig nyhetsförmedling bidrar medierna härigenom till förenklingar och stereotypa bilder. I bästa fall kan nuvarande praxis leda till en oprecis rapportering där ”islamist” är ungefär lika tydligt som ”politiker”. I värsta fall leder detta till att demokratiskt sinnade alternativ till arabiska diktaturer uppfattas som antidemokratiska rörelser som utgör ett militant hot mot västvärlden.

Eftersom det inte råder koncensus kring vad begreppet ”islamism” ska beteckna är det därför viktigt, menar vi, att man i alla sammanhang specificerar vilken sorts islamism rapporteringen gäller, precis som man försöker placera andra politiska aktörer på olika skalor välkända för läsarna.