”Jag var på tre redaktioner samma vecka – det här håller inte, arbetsgivare”

”Det är så tråkigt att du ska behöva sluta,” sa nyhetschefen.

Vi hade en sista avstämning medan utlasningstårtan plockades fram i köket. 

Några månader tidigare hade jag försökt förklara den där känslan av att jag faktiskt inte känner för att dra igång några större projekt på redaktionen, även om idéerna finns.

Annons

För vad är tacken? Några år in i journalistbranschen visste jag att den där tårtan snart kommer stå där. Oavsett hur mycket framfötter jag visat på elva månader och tre veckor.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att göra mina hundår och jag kände till premisserna i mediebranschen när jag började plugga på JMG i mitten av 10-talet. Men låt mig ge dig en bild av mina hundår.

De första 18 månaderna som timvikarie fick jag ihop 18 olika anställningskontrakt på tre arbetsgivare och en handfull redaktioner i västsverige. Innan jag blev utlasad på SVT första gången fick jag nämligen timkontrakt på en månad i taget, för att inte riskera något (för arbetsgivaren) så hemskt som en förtur till en fast tjänst.

Jag minns en arbetsvecka då jag hann med tre olika redaktioner. På fredagen fick jag verkligen tänka till så jag sa rätt om varifrån jag ringde.

Jag har alltid haft så mycket jobb som jag velat som journalist, ändå knappt sett skymten av någon anställningstrygghet. Det tär på själen att alltid vara tillgänglig. Inte med gott samvete kunna ta helg eller semester. Alltid prestera på topp, ändå räcker det inte till.

I maj 2023 har jag varit i två år på samma arbetsplats. Det är något revolutionerande för mig. Jag har en fast anställning, har testat betald semester. Jag har äntligen kunnat ta ett huslån! Men jag är också bemanningsanställd, konsult på Marieberg Media och mitt uppdrag är lokalredaktör.

Många av mina konsultkollegor jobbar med dag för dag-schema. De har sommarvikariat och förväntas ställa upp. Midsommar som nyårsafton, fredag kväll som söndag morgon. Tackar du nej kan du få avdrag på garantilönen.

Många jobbar två månader här och tre månader där. Ena månaden ligger redaktionen i den stad där du bor så du hinner ut med hunden på lunchen, nästa behöver du köpa ett månadskort för att ta tåget till nästa ort.

Många är på samma redaktion i åratal. Flera hoppar återkommande in som chefer och basar över tillsvidareanställda kollegor. Vi gör samarbeten, grävjobb och nomineras till Guldspaden på samma premisser som övriga på redaktionen. Få kollegor eller läsare vet om att vi inte är permanenta, att vi inte har samma villkor som den vid skrivbordet mittemot.

Ur arbetskamraternas synvinkel är vi kollegor.

Ur tidningsledningens synvinkel är vi vikarier.

Ur bemanningsföretaget synvinkel är vi fast anställda.

Men vilket perspektiv vi än använder så har vi bemanningsanställda lägre lön, enligt förbundets senaste uträkning skiljer det 8 300 kronor per månad. Dessutom har vi sämre villkor, framförallt har vi färre betalda lediga dagar.

Och hela tiden den där naggande känslan. Av att inte riktigt räknas. Att inte ha utrymme för en dålig dag.

Så vet ni vad, kära dagstidningar? Det är dags att skärpa sig. Göra om och göra rätt.

Vikarierna står inte på kö längre. Många av de jag pluggade med gör något helt annat idag, själv brukar jag överväga en YH-utbildning till medicinsk sekreterare när framtiden ter sig oviss.

När yrket inte är lika attraktivt måste arbetsgivaren locka med något annat. Börja med att ge oss lika lön och lika villkor som alla andra dagspressjournalister.

Ida Vaske
ledamot i Marieberg Medias klubbstyrelse
Lekebergsreporter, Nerikes Allehanda