Jan-Ewert Strömbäck: Guantánomogruppen vill styra medierna
Med medias bevakning av Mehdis Ghezalis första tid i Sverige efter frisläppandet från Guantánamobasen har ett hittills tämligen ovanligt inslag i nyhetsjournalistiken givit sig till känna. Nämligen extern styrning av redaktionerna.
Med medias bevakning av Mehdis Ghezalis första tid i Sverige efter frisläppandet från Guantánamobasen har ett hittills tämligen ovanligt inslag i nyhetsjournalistiken givit sig till känna. Nämligen extern styrning av redaktionerna.
Gösta Hultén, ordförande i Guantánamogruppen, tilläts bestämma vilka journalister som skulle få intervjua Ghezeli på svensk mark. Det blev Nils Funcke, Dagens Nyheter och Fredrik Furtenbach, Dagens Eko. Båda gjorde hederliga och allt igenom invändningsfria jobb. Båda närmade sig också frågorna hur det kan komma sig att en yngling vistas långa tider i krigshärdar och talibantrakter med okänd finansiering. Det är inte mycket att säga om de oklara svaren. Var och en har rätt att åka vart som helst utan att behöva anklagas för att vara terrorist.
Värre än de oklara svaren är intrånget i mediernas självständighet. Det borde vara svensk journalistik och den fria informationen främmande att tillåta andra än ansvariga utgivare att avgöra vem eller vilka som ska göra vissa intervjuer.
Låt vara att Ghezali kan behöva ostördhet efter en traumatisk tid. Dessutom har inte rasister varit sena med att förklara den nyss frigivne bannlyst och fritt villebråd. Men i det läget hade det räckt att välja vilka medieföretag som skulle få göra intervjuerna, till exempel DN och SR eller SVT och SvD.
Nu tilläts Gösta Hultén till och med bestämma vilka reportrar som skulle få tillträde, ett beteende som omedelbart torde ifrågasättas, eller åtminstone påpekas, när det tillämpas av Pentagon och Kreml. Dagens Nyheter fick inte ens fotografera på plats.
Hur kan seriösa värnare av informationsfrihet och det berömda allmänintresset svälja sådana otillbörliga villkor? Ställer sig de demokratiska partiernas företrädare i Guantánamogruppen bakom tillvägagångssättet?
Den som följt Gösta Hulténs engagemang i olika frågor genom åren kan inte tvivla på hans sanningslidelse. Men vid sidan av det hedervärda engagemanget löper som en röd tråd ovidkommande hänsyn till vad som är en politiskt riktig linje. 1983 gav Hultén tillsammans med Jan Samuelsson ut boken “Mediavänstern”, som var en uppgörelse med svenska journalister, främst på Dagens Nyheter, som på olika sätt ställt saklighet och opartiskhet åt sidan. Emellertid var författarna inte i första hand kritiska till det eventuella abdikerandet från ett journalistisk uppdrag, utan det faktum att de tendentiösa texterna inte var tendentiösa i linje med deras egen tendens. Eller: Mediavänstern var visserligen vänster men fel sorts vänster.
De förlöpningar som katalogen i boken blottade väger dock lätt jämfört med Guantánomgruppens styrning av journalistiskt arbete.
