”Jo, SVT granskar Sverigedemokraterna kritiskt”

REPLIK FRÅN SVT PÅ: ”Angreppen på public service har gjort det i princip omöjligt att kritisera Sverigedemokraternas politik”.

Det är helt korrekt att folkets förtroende för medier – inte minst SVT och SR – gradvis har politiserats ända sedan 2010-talets början. Men trenden följer ett större mönster där förtroendet för samhällsinstitutioner politiserats generellt – förtroendet är lägre till höger än till vänster. Särskilt tydlig är trenden när det gäller institutioner som ska stå långt från partipolitiken – domstolar, universitet och medier. Det finns sannolikt många variabler bakom, men som statsvetarna Henrik Oscarsson och Ulrika Andersson vid Göteborgs universitet pekar på så sammanfaller trenden med framväxten av antietablissemangspartiet SD, utan att därmed slå fast vad som är orsak och verkan. Likväl ligger SVT i toppen när Tidöpartiernas sympatisörer rankar förtroendet för samhällets institutioner – M och L sätter SVT på första plats och KD och SD sätter SVT på andra respektive tredje plats – i konkurrens med till exempel kungahuset, polisen, regering, riksdag, universitet, FN, sjukvården, storföretagen, fackföreningar, radio/TV och dagspress (SOM-institutet, 2022).

Enligt artikelförfattarna har skevheten i förtroendesiffrorna fått till effekt att SVT kompenserar för att inte verka partiska. Innan jag försöker bemöta det finns det skäl att påminna om en av samhällsvetenskapernas bäst belagda effekter, ”hostile media effect”. Starkt övertygade anhängare av partier till vänster eller till höger kommer aldrig bli nöjda och tycka att medierna behandlar det egna laget rättvist. Denna tendens är så stark att den korrelerar mycket litet med själva innehållet, vad som faktiskt sänds. Effekten är uppmätt sedan tidigt 80-tal och det är mot bakgrund av den man kan förstå varför jag lika ofta svarar på kritik om att SVT i stället är för vänsterliberalt.

Annons

Det stycke i debattartikeln som ska föra i bevis att SVT anpassat sig till opinionen gör inget vidare intryck. Det innehåller sakfel, är anekdotiskt och tendentiöst. ”Nyhetsredaktionerna undviker mer eller mindre medvetet att kritiskt granska SD”. Men kom igen! Är det vad ni utläser ur Aktuellts granskning av klimatskeptikern Elsa Widding eller Anders Holmbergs utfrågning av Jimmie Åkesson i 30 minuter nyligen?

Det är helt säkert så att vi gjort oss skyldiga till fall av sk falsk balans, det kan också vara så att vi sagt ”företrädare för partiet är inte här och kan försvara sig” en gång för mycket. Minns att vi också fälldes inför valet 2018 för att vi i valdebatten tog avstånd från ett SD-uttalande.

Tankefiguren att samhällsprogrammet Agenda drivit en invandringskritisk agenda är gammal och används flitigt i den här diskussionen – apropå ”etablerade sanningar som sätter sig”. Vad som har hänt är att stora delar av det politiska landskapet har rasat tvärs över plan och ställt sig på samma planhalva som SD i invandringspolitiken, det är klart att det avspeglas i journalistiken. Liksom en pandemi gör, liksom ett krig gör. Jag tror att Agenda var tidiga i att identifiera den kommande omsvängningen. Men påståendet att invandringsfrågorna dominerar Agenda stämmer inte, vi vet eftersom vi mäter. Artikelförfattarna gör sig skyldiga till det de kritiserar oss för. Generaliseringar utifrån enskilda iakttagelser som stödjer den egna tesen.

Som beställare av nyhets- och samhällsutbudet i SVT har jag dock funderat mycket på vad vi kan lära oss av politiseringen av förtroendet för oss och jag har skrivit om det flera gånger. Misstron från högerhåll har ökat när konservativa värderingar under en längre tid varit på frammarsch i hela västvärlden och är delvis en reaktion på den oberoende journalistiken som bärare av upplysningstankens liberala idéarv med alla människors lika värde i centrum.

En annan ledtråd ser vi i våra egna undersökningar, nämligen att konservativa oavsett bevakningsområde tycker att vi är för upptagna av orättvisor och att vi för lite betonar individens ansvar för sin situation, de vill också bejaka värdet av lojalitet med den egna gruppen och ser bevarande av traditioner som en dygd. Det här lär oss mer om vår publik och kunskapen gör oss bättre i vår bevakning som vi vill ska präglas av många perspektiv, hela bilden och åsiktsmångfald.

Jag är helt överens med artikelförfattarna om ”trumpismens” effekter på det offentliga samtalet. Här har vi en gigantisk utmaning. Det är alldeles för lätt att komiskt många gånger upprepa ”Skamlös vinhora” som enda argument mot dragqueens på bibliotek och samtidigt förtiga att namnet inte används i mötet med barn. Det är alldeles för lätt att i direktsändning dra till med överdrifter och halvsanningar och politikerna tar gärna den chansen. Och gudarna ska veta att vi kämpar med detta.

Journalistiken i dag hotas av organiserade påverkanskampanjer, hybridkrigföring, manipulerade data och bilder samt ihärdiga försök till misstänkliggörande av vårt oberoende. Här kommer vi att prövas hårt. Det bästa försvaret av oberoende journalistik från public service ligger i att så långt vi bara förmår lyckas med faktagranskning, iaktta mångas perspektiv, stå rakryggat i utgivarfrågor som Charlotta Friborg gjorde när Björn Söder vill ”reformera oss i grunden” efter att vi uppmärksammade SKMAs oro efter valutgången. Vi jobbar också aktivt med konstruktiv journalistik som vi ser är gynnsamt mot den nyhetströtthet som de svartvita konfliktlinjerna orsakar hos framför allt ung publik, och vi jobbar också medvetet med transparens – att så ofta vi kan redogöra för hur vi kommit fram till det vi rapporterar.

Här tror jag vi hittar viktiga nycklar till det både jag och artikelförfattarna ser som problemen med dagens medie- och debattklimat. Här måste vi lyckas för att fortsätta förtjäna det förtroende publiken visar oss. Historiska 77 procent, högst av alla medier i Sverige, har stort eller mycket stort förtroende för oss. Jag påminner mig om det ibland när twitterstormarna riskerar förblinda.

Helena Olsson
beställare nyheter, samhälle, dokumentär, SVT