”Journalisterna låter politikerna slippa undan klimatfrågan”

Under den politiska debatten inför valet har sju av de åtta riksdagspartierna medvetet prioriterat ner klimatkrisen på agendan. Genom att göra detta signalerar de till den svenska befolkningen att frågan inte är särskilt viktig. Och eftersom nästan ingen av landets journalister lyfter frågan kommer politikerna undan med sveket.

Det är som en slags kartellbildning kring politiskt kapital. En konspiratoriskt lagd person skulle kunna misstänka att alla partier utom Miljöpartiet samlats i hemlighet och bestämt att ”om ni inte pratar om klimatet så lovar vi att inte göra det heller”.

Men den enkla förklaringen är så klart att de tittat på miljöpartiets opinionssiffror och konstaterat att det ger dålig avkastning att prata om klimatet. Men det betyder ju inte att klimatkrisen är oviktig. Tvärt om.

Annons

Och visst ska vi journalister skriva om det som är viktigt – inte bara om vad medborgarna har lust att läsa om?

Politikernas och journalisternas svek mot väljarna är dubbelt. Dels riskerar livsnödvändiga åtgärder för att minska utsläppen att inte bli genomförda. Dessutom får inte klimatengagerade väljare möjligheten att rösta på ett parti som ideologiskt ligger på deras egen plats på skalan mellan socialism och liberalism, eftersom det bara finns ett parti med en seriös klimatpolitik att rösta på.

Jag utvecklar nu varför (1) klimatet är den viktigaste punkten på den politiska agendan, (2) att politiker inte lyfter frågan samt (3) att journalistkåren inte ställer de viktiga och obekväma frågorna.

1. Därför är klimatkrisen akut

I november 2019 antar Europaparlamentet en resolution där man konstaterar att Europa och resten av världen befinner sig i ett klimatnödläge. Konkret innebär det att EU-kommissionen ska garantera att samtliga kommande lagstiftnings- och budgetförslag helt överensstämmer med målet att begränsa den globala uppvärmningen till under 1,5 grader.

I augusti 2021 släpper FNs klimatpanel IPCC en rapport som är tydligare än någonsin. Läget för klimatet är mycket allvarligt, vi kommer att få stora förändringar av klimatet och det behövs nu stora och snabba minskningar av utsläppen av koldioxid och de andra klimatgaserna.

I april 2022, i början av den svenska valrörelsen, presenterar WWF och forskare vid Uppsala universitet en beräkning av den svenska koldioxidbudgeten som visar att de svenska utsläppen behöver minska med 21 procent redan i år för att vi ska göra vår andel av klimatavtalet i Paris och hålla temperaturökningen under 1,5 grader.

21 procent är en minskning i samma storleksordning som att ta bort alla bensin- och dieseldrivna personbilar från vägarna i år. Eller att plötsligt stoppa alla utrikes flygresor svenskarna gör.

Juli 2022 är uppmätt till planetens varmaste julimånad någonsin och den globala medeltemperaturen är nu 1,2 grader högre än förindustriell tid. Europa är mitt i sin värsta torka på 500 år, enligt EU-kommissionen. Kina har den varmaste och längsta torka som har uppmätts i Kina sedan mätningarna började 1961.

Samtidigt drabbar ett skyfall Sydkoreas huvudstad Seoul som är det värsta på 115 år. I USAs delstater Kentucky och Virginia utplånades hela samhällen i de dödligaste översvämningar som någonsin drabbat regionen.

Sommarens extremväder får Jannike Kihlberg, reporter på DN, att skriva:
”Vad var det vi sa!” Så skulle klimatforskarna kunna svara när uppgifterna om den senaste tidens extrema väderhändelser radas upp. I flera decennier har vetenskapen varnat för klimatförändringen och riskerna den medför. […] Trots det har utsläppen ökat – nu ser vi resultaten.”

Sammantaget står det klart, bortom allt rimligt tvivel, att vi är mitt inne i en mycket allvarlig klimatkris. Och de tusentals forskare som jobbat med underlaget till IPCCs bedömning har inte överskattat krisen utan tvärt om, klimatförändringarna går fortare än de ursprungligen bedömde.

Klimatkrisen borde därmed stå allra högst upp på den politiska dagordningen.

2. Politikerna lyfter inte klimatkrisen som en viktig fråga

Men för våra politiker är det valår och det är uppenbart att majoriteten av partierna tror att de vinner fler väljare på att absolut INTE prata om klimatkrisen. En alternativ förklaringen är att de inte tror att klimatfrågan är viktig.

Jimmie Åkesson (SD) anser att de minskningar Sverige kan göra inte påverkar klimatet, Magdalena Andersson (S) säger att klimatet är viktigt i en bisats. Ulf Kristersson (M) nämner klimatet i en ännu mindre bisats. Till och med Nooshi Dadgostar (V) plockar bort klimatet från valdebatten, trots att partiet historiskt varit positivt till åtgärder mot klimatkrisen. Och kommer ändå klimatfrågan upp börjar majoriteten av partierna att prata om energipriser i stället.

Det är inte bara undertecknad som får intrycket att klimatkrisen är kraftigt nedprioriterad av våra folkvalda politiker. Nästan 2 000 forskare, elva miljöorganisationer, två tunga miljöexperter, en ledarskribent och en välrenommerad filosof tycker detsamma.

”Inom partipolitiken menar åtta av nio partier att det inte behövs någon kulturförändring för att klara klimatomställningen. […] Något har hänt med miljö­frågan, det är som att vi inte riktigt orkar med den efter covid och mitt i Ukrainakrisen. […] Röstläget är ett annat och politikerna (från åtta av nio partier) är värst av alla”, skriver filosofen Jonna Bornemark på DN Kulturdebatt 4 augusti 2022.

”Och i en tid när för många politiker lovar väljarna att klimatomställningen inte kommer att påverka deras vardag behövs ett parti i riksdagen som sätter klimatet främst. Det betyder inte att alla MP:s förslag är bra. Men partier som inte gillar vad de hör bör satsa på att komma med någonting bättre. Inte lämna walk over”, skriver ledarskribent Susanne Nyström på DN Ledare 13 augusti 2022.

”Miljö- och klimatfrågorna måste – tillsammans med risken för nya krig efter Putins aggression mot Ukraina – dela förstaplatsen som valets viktigaste frågor. Människans ekologiska fotavtryck fortsätter att växa och överskrider nu sex av nio av de planetära gränserna”, skriver miljöexperterna Johan Rockström och Anders Wijkman på DN Kulturdebatt 16 augusti 2022.

”Nuvarande hållning från flertalet partier invaggar väljarna i en falsk trygghet om att läget är under kontroll. […] Det är oerhört viktigt att politiker nu, i denna valrörelse, talar klarspråk om att vi befinner oss i en klimatkris som får mycket större konsekvenser för hela världen än vad coronakrisen haft”, skriver företrädare för elva klimat- och miljöorganisationer, bland andra Naturskyddsföreningen och Greenpeace, på DN Debatt 22 augusti 2022.

”Vad krävs för att ni politiker ska ta forskningen och krisen på allvar? Sätt klimatkrisen högst på agendan!” skriver 1 944 frustrerade forskare och anställda i forskarvärlden på Aftonbladet Debatt, 25 augusti 2022.

Att de flesta politiker allvarligt underprioriterar klimatfrågan anser jag därmed vara bevisat.

3. Journalistkåren granskar inte om och hur politikerna tänker minska utsläppen.

Eftersom vi har en verklig och akut klimatkris och majoriteten av politikerna inte tar krisen på allvar borde väl Sveriges journalistkår självklart kräva att politikerna ger besked om hur och när de konkret tänker minska utsläppen? Läget för detta är perfekt eftersom månaderna innan valet är fulla av partiledardebatter och partiledarutfrågningar.

Men partiledardebatten i SVTs Agenda den 13 april snuddar bara vid utsläppsminskningar innan den glider över i en tävling om hur mycket flera av partierna vill sänka priset på bensin och diesel. Programledarna Camilla Kvartoft och Anders Holmberg fångade inte upp Märta Stenevis (MP) uttalande att utsläppen kan behöva minskas med 20 procent redan i år.

Under partiledardebatten i TV4 den 5 juni dök klimatfrågan bara upp i en enda mening från Per Bolund (MP), som konstaterade att vi får betydligt fler flyktingar om vi inte gör något åt klimatförändringarna.

Under Aftonbladet TVs partiledardebatt 17 augusti fick klimatfrågan ta plats i hela 12 minuter, inte för att Aftonbladets redaktion valt ut frågan som viktig utan för att Märta Stenevi (MP) valt klimat som sin personliga fråga i debatten. Men replikväxlingen gled ännu en gång över i frågan om energipriserna i Sverige och kärnkraft, något som journalisten Lena Mellin irriterat uttryckte i eftersnacket.

Likaså på Expressens filmade partiledardebatt publicerad 17 augusti, klimatet fick ta en liten del av tiden, inte för att Expressen bedömt den som viktig och satt upp den på dagordningen utan eftersom Märta Stenevi (MP) hade valt ”utsläppen” som sitt debattämne. Under den här partiledardebatten såg jag för första och enda gången en annan politiker prata engagerat och hyfsat detaljerat om klimatkrisen när Annie Lööf (C) gav frågan några minuter.

En grupp privatpersoner som frustrerat såg att media bevakar klimatkrisen alldeles för lite startade Facebookgruppen ”Nyhetsrapporteringen om klimatkrisen”.  Några av medlemmar i gruppen började mäta hur mycket sändningstid de största och viktigaste nyhetskanalerna lägger på klimatkrisen. Jag har sett och kontrollräknat siffrorna.

Under perioden januari till och med juli i år handlade bara 2,2 procent av sändningstiden på SVTs Rapport klockan 19.30 på ett tydligt sätt om klimatet. Detta trots att klimatkrisen är sann och relevant samt får extremt stora konsekvenser för Sveriges befolkning.

Andra frustrerade personer startade också en Facebookgrupp, ”Media – ta klimatkrisen på allvar”. Gruppen har i skrivande stund 1 400 medlemmar som sannolikt har samma uppfattning.

Jag själv lyssnar minst tre gånger om dagen på Sveriges Radios nyhetssändningar Ekot. Under sommaren har Ekot haft ungefär ett nyhetsinslag om extremväder om dagen. Men nyheten kopplas mycket sällan till klimatkrisen genom att till exempel en forskare intervjuas.

Och Ekot har sällan eller aldrig några inslag om vilka planer politiker har för att minska utsläppen så snabbt som krävs.

Dagens Nyheter är troligtvis det breda nyhetsmedium i Sverige som har bäst klimatjournalistik, ledd av klimatredaktör Peter Alestig. Klimatjournalistiken är frekvent och granskande.

Det är också här den dyker upp, samtidigt som jag skriver detta, den första artikeln jag sett som ifrågasätter och granskar de folkvaldas hantering av klimatkrisen, ”Forskare förtvivlade över valrörelsens klimatpolitik”, skriven av journalisten Alexandra Urisman Otto på DN.

Både Ulf Kristersson (M) och näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) får kritik. Även Miljöpartiet får kritik, trots att deras klimatpolitik blev högst rankad när Naturskyddsföreningens utvärderade partiernas klimatpolitik är MP inte tydligt om hur stor påverkan omställningen kommer att ha på individen, enligt en forskare i artikeln.

Strax efter denna artikel publiceras ännu en av samma reporter där Ulf Kristersson (M) och Annika Strandhäll (S) båda får kritiska frågor om hur de kan vara med och sänka skatten på fossila drivmedel när forskare tydligt talat om att vi står mitt i en akut klimatkris.

Äntligen! Låt oss hoppas att det är ett trendbrott.

Niclas Köhler
journalist, kommunikatör och fil mag i systemekologi och växtfysiologi