”Journalistikens praktiker måste ta bladet från munnen”

Alltsedan mediestödsutredningen och lagändringen vid årsskiftet har debatten ångat på. Men landets reportrar är – med några få undantag – tysta. Skicka åtminstone en del av mediestödsmiljarden direkt till journalistiken i stället för till mediebolagen, föreslår Martin Hedén och Inger Orre i en essä i Dagens Arena. Här följer de upp resonemanget. Praktikerna bör inte överlåta debatten till ägare och utgivare.cFörutsättningarna för en vital journalistik på svensk landsort har blivit allt sämre.  Det är hög tid för journalistikens praktiker och deras ombud att ta bladet från munnen och inte överlåta debatten till ägare och utgivare.

Medieägare och utgivare, men också politiker, framhåller gärna vikten av professionella journalister, men det är inte solklart vad som avses med beteckningen professionell. Ingress Media-koncernen införde exempelvis bestämningen ”totaljournalister” för 24 år sedan. Chefredaktören på en av koncerntidningarna, Bärgslagsbladet/Arboga tidning var förtjust och betecknade resultatet – efter att fotografer och specialreportrar sparkats – som ”över förväntan” och tillade: ”Det kommer att bli bättre när journalisterna lärt sig hantera kameran och hur man ställer upp folk mot en lämplig bakgrund”. Rationaliseringarna då byggde en berättigad oro om vad som var på väg att hända med lokaljournalistiken.

Vid samma tid hade tre grupper erfarna reportrar från olika håll i landet under två års tid träffats regelbundet för att diskutera sitt yrke. Resultatet blev avhandlingen Reporterskap (tillgänglig i fulltext här). De 17 reportrar som deltog i undersökningen berättade om dilemman de ställts inför i jobbet och sina svårigheter att leva upp till sina egna ambitioner och krav. Ganska ofta handlade det om misspassning mellan arbetsgivarens/utgivarens och deras egna förväntningar och en känsla av otillräcklighet.

Annons

Vårt eget inträde i reporteryrket och dagspressen skedde redan på 70-talet, då tidningen ännu var en produkt som drevs lika mycket av ideologiska som kommersiella skäl. Vi inser att vi då övervärderade faran med den politiska styrningen men undervärderade marknadskrafterna. Idag står vi med regionala och lokala landsortstidningar som bantat sina redaktioner till ett minimum och knappast prioriterar granskning av vare sig näringsliv eller politik.

Landsortens chefredaktörer brukar motivera sina prioriteringar med klickmätningar: kunderna får vad de efterfrågar. Men detta är en praktik som står i strid med syftet för mediestödet, nämligen ”… att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling av hög kvalitet”.

I detta sammanhang är det intressant att notera turerna runt reklam i nyhetstexter. Redan 1929 tog tidningsägarna själva tag i den frågan – det gällde att garantera publikationernas trovärdighet och de gjorde ett principuttalande mot sammanblandning av annonser och nyheter. 1961 skrevs första regelsamlingen och 1971 bildades Textreklamkommittén, TRK av Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet. Under 2000-talets första år minskade kommitténs aktivitet successivt, och 2006 slutade TU finansiera verksamheten. SJF protesterade men fann sig. Och reglerna förvandlades till ”riktlinjer”. Motiv till avskaffandet var att dessa frågor bäst löstes internt. Vilket kan tolkas som att den offentliga diskussionens banérförare helst ville undvika fokus på de egna affärerna.

Medieägares och utgivares makt över produktionen är odiskutabel men ofta är det reportrar och krönikörer som frontar artiklar, som vore de ansvariga. När det gäller journalistik, i motsats till legitimationsyrkena, undantas dock ansvaret från ”professionaliseringen”. Eftersom SJF inte bara är ett fackförbund utan också tagit rollen som yrkesförbund, bör förbundet uppmuntra och stödja enskilda medlemmar som värnar journalistisk kvalitet och yrkeskunskap. Vad vi erfar är dock samma tystnad idag som för ett kvartssekel sedan. De enskilda journalisternas ängslan är lika begriplig som olycklig. Inget talar för att dagens ägare har ambitionen att skärpa lokaltidningarnas redaktioner vad det gäller resurser och kunskaper. Journalisterna själva och deras yrkesförbund måste säga ifrån.

Mest alarmerande nu är att:

• gränsen mellan annonser och journalistik tycks idag helt utsuddad;
• journalistiken tycks alltför ofta initierad av externa aktörer och yttre händelser;
• omvärlden presenteras som enskilda händelser snarare än som undersökningar över tid och av strukturer.

Även SR P1 hemfaller stundtals åt journalistiskt lättsinne. Istället för att ta fram och pröva faktaunderlag i samhällsfrågor bjuder redaktionerna in åsiktsrepresentanter till studion för några minuters käftande. Och ledsamt nog – för oss som själva arbetat med radiodokumentärer – blir det allt vanligare att man avstår från faktiska miljöer och människor. I stället bjuds iscensättningar där det mesta är konstruerat. Särskilt gäller det true-crimeskildringar, förhoppningsvis byggda på verklighetsunderlag.

Nog borde väl ett yrkesförbund som SJF larma om ett och annat vad det gäller den journalistiska utvecklingen, men det har hittills varit förvånansvärt tyst. Vissa enskilda och högprofilerade journalister – senast tre programledare från SR P1 – har däremot agerat. Därutöver beklagar en och annan redaktör sitt och kulturens öde.

Behandlar SJF och TU även dessa frågor ”internt”? Kanske. Men troligare är att förklaringen till passiviteten kan sökas i ekonomin och historien.

SJF:s yrkesregler ansluter sedan länge mer till affärsetik än till budord. ”Seek Truth and report it!” uppmanar amerikanska SPJ (Society of Professional Journalists) sina medlemmar. Men vad säger SJF i sin portalparagraf? Ja, ingenting om sanningssökande. Här handlar det om lydnad. ”Ta inte emot uppdrag från personer utanför en redaktionell ledning”, uppmanar den första paragrafen.

Nästan alla av de följande reglerna är även de mer förbjudande än påbjudande. De yrkesetiska reglerna framstår därmed som uttryck för en auktoritär ordning.

SJF har under lång tid strävat efter att ansluta så många yrkeskategorier som möjligt till förbundet. Rationaliseringarna sedan mitten av 90-talet har åstadkommit en kunskapsflykt från redaktionerna till förmån för exempelvis före detta grafiker, som numera är journalister och vars anställningar fackförbundet ska rädda.  Där riskerar det att uppstå glapp mellan SJF som facklig företrädare och SJF som bevakare av yrkeskunskaperna.

Det intima samarbetet med TU kan också ha påverkat SJF: Inte sällan har lokala fackliga ombud befordrats till arbetsledare på redaktionerna. Att SJF långa tider försummat att försvara frilansars villkor har dessutom tärt på förbundets förtroendekapital.

Sammanfattningsvis har förutsättningarna för en vital journalistik på svensk landsort blivit allt sämre.  Det är hög tid för journalistikens praktiker och deras ombud att ta bladet från munnen.

Inger Orre och Martin Hedén
Journalister aktuella med romanen Dolda Flöden (Albert Bonniers förlag) som handlar om journalistik och gruvavfall.