Journalistiskt mod
En fotograferande kollega var på besök för att se hur vi jobbar på tidningen. Han följde med mig ut på ett reportage om sjuksköterskor som tar hand om människor som lever vid sidan av samhället.
För mig var det ett viktigt och angeläget jobb; att beskriva vardagen för människor som inte har pressansvariga vid sin sida och för vars liv styrs av politiska beslut om sociala normer. En insyn i ett liv som ligger långt ifrån de flesta av oss, och än längre bort från det politiska etablissemanget.
Min kollega heter Eddie och jobbar som fotojournalist på The Post i Zambia.
– Tidigare jobbade jag på en av de statskontrollerade tidningarna och var en i regeringens hejarklack. Nu jobbar jag med journalistik, säger Eddie.
Eddie är en jagad man efter att han tagit en bild på presidenten tillsammans med en avsatt minister som – trots att hon är avsatt på grund av korruption – besitter samma förmåner som en minister.
Bilden Eddie tog påstods av presidenten att vara manipulerad.
– Presidenten håller sig lugn, säger Eddie eftersom jag hade fler bilder på dem.
Är du inte rädd, undrar jag?
-Rädd? Någon måste visa upp korruptionen, vi är ju journalister. Men det är värre för min familj som känner sig oroliga, säger han.
När vi står på hemmet för missbrukare i en av Göteborgs förorter har det gått en månad sedan Eddie tog bilden på presidenten. Advokater är inkopplade på fallet. Pressfrihet när den ställs på sin spets.
Själv tänker jag: vem tar ansvar för att den journalistiska bilden som publiceras i vårt trygga Sverige när allt räknas i kortsiktiga ekonomiska termer. Berättande bilder på människor, vars inkomster inte är starka nog att bidra till en ökad ekonomisk tillväxt.
Magnus Sundberg
fotograf på Göteborgs-Posten
