Kampen mot barnporr kan hota yttrandefriheten
Framstötarna om en teknikneutral yttrandefrihet. EUs ständiga dekret att kriminalisera yttranden om än det ena än det andra. Utökningar av sekretessen i kombination med ett kroniskt åsidosättande av offentlighetsreglerna. Radbandet av nya och utökning av gamla tvångsmedel. Trafikuppgiftslagring och FRA-förslaget.
Det är bara några av de hot mot yttrandefriheten och en god journalistik vi har att brottas med i dag. Hot som också undergräver rättssäkerheten för alla medborgare.
Men om det sannolikt största av alla hot är det tyst.
Några tycker att det är skämmigt att driva frågan. Andra menar att det är taktiskt klokt att ligga lågt och inte reta upp dem som förnekar hotet och som ständigt upprepar ”vad var det vi sa, ni alarmister har fått fel.”
Men de flesta journalister och publicister uppfattar dessvärre inte barnpornografifrågan som ett hot mot yttrandefriheten. Vilket de ju också har rätt i om vi förutsätter att allt förblir som i dag. Att tryck- och yttrandefrihetsregleringarna är som vilka andra lagar som helst och inte har karaktären av beredskapslagstiftning.
Inte minst i denna tidning var debatten intensiv inför riksdagens beslut att bryta ut avbildningar av inte fullt pubertetsutvecklade barn ur grundlagen. Precis som regeringen skrev i propositionen var det ett principiellt avsteg från det absoluta förbudet för förhandscensur. Även innehav av barnpornografi blev kriminaliserat.
Men detta avsteg var enligt dåvarande justitieminister Laila Freivalds Avsteget, bestämd form singularis. Om någon skulle få för sig att låta utmönstra ytterligare uttrycksformer eller ämnen lät hon förstå att hon skulle stå på barrikaderna tillsammans med oss som varnade för smittspridningseffekterna.
Och smittspridning blev det redan från början. I stället för att bara införa ett förbud för innehav för rörliga bilder inkluderades även tryckta medier, trots att den verksamheten är i princip obefintlig. Tryckfrihetsförordningen som ska ge skydd för att åsikter som inte kan få framföras på till exempel en teaterscen, ska kunna nå allmänheten, gröptes ur helt i onödan.
Sedan dess har trycket på att vidga begreppet innehav varit starkt från Ecpat och jurister som Madeleine Leijonhufvud. Inte bara den som innehar bilder fysiskt på till exempel en hårddisk ska kunna lagföras, utan även den som har dem i cacheminnet eller som en favorit till en hemsida med barnpornografi bör enligt dem kunna dömas för innehav. Tittandet ska vara kriminellt. Dessa förslag har i och för sig ingen direkt koppling till frågan om grundlagsskyddet, men är illa nog eftersom en sådan begreppsglidning leder till rättsosäkerhet och kan få följder för andra ämnen om undantaget från grundlagsskyddet utökas.
Med den statliga utredningen, Barnet i fokus, (SOU 2007:54) har smittspridningen blivit en påtaglig fara. I och för sig handlar det inte om något som är vitalt för den politiska debatten eller någon inskränkning i religionsfriheten. Men det är trots allt dags igen när nu pornografin flyttas ut i ett ingenmansland.
Även om många finner pornografi osmaklig och ett uttryck för moralisk dekadens, ett Sodom och Gomorra, är det en bra och nödvändig ordning att den skyddas av grundlagen. Även framställningar, åsikter och värderingar som en större eller mindre grupp tar anstöt av eller blir upprörda över, ska enligt den ordning vi haft i en herrans massa år få komma till uttryck. De som tycker annat får titta bort och/eller argumentera emot.
Den statliga utredningen vill vidga kriminaliseringen både vad gäller vilka bilder som ska omfattas och befattningen med dem. Definitionen av barnpornografi föreslås vidgas så att även bilder av fullt pubertetsutvecklade barn som ännu inte fyllt 18 år omfattas. Samtidigt ska inte bara ett rent innehav utan även enträgna försök att ta del av barnpornografi kriminaliseras.
Det innebär i realiteten att även vanlig pornografi med vuxna aktörer kommer att bli utan grundlagens skydd. Till exempel kan polisen bli tvungen att bryta meddelarfriheten för att kartlägga om en avbildad person är över eller under 18 år.
Förslaget skulle också göra det omöjligt för personer att avgöra om det de betraktar och innehar är pornografi eller barnpornografi, eftersom det som regel inte är utsatt hur gamla personerna på bilderna/filmerna är eller att det på annat sätt är uppenbart att de är över 18 år. Det strider mot principen att lagar ska vara tydliga, klara och därmed möjliga att efterleva. Även polisen har reagerat på denna luddighet.
Men det allvarsamma är trots allt att förslaget till definition sätter meddelarfriheten, ensamansvaret, censurförbudet och JKs exklusivitet som åklagare ur spel.
Det må tyckas orealistiskt, kanske rent av korkat att sätta målet att grundlagarna ska återställas till det skick de hade före 1999 när det gäller barnpornografin. Det innebär inte att samhället lägger sig platt i kampen mot pedofili och barnpornografi. Ändringen av lagen 1999 var en symbolhandling. Även tidigare kunde polisen nysta upp pedofilringar, straffa de som framställt och spridit barnpornografi och all barnpornografi som påträffades kunde beslagtas och förverkas. Då precis som nu begränsades polisens arbete av de resurser som öronmärks för arbetet. Det enda nya är att personer kan bötfällas för innehav. Men de behöver inte i första hand batonger utan vård.
I väntan på utopin om en återställd grundlag gäller det att spjärna emot på det sluttande planet. Bland remissvaren på utredningen finns tunga instanser som varnar för utredningens förslag. Gott så. Men det är trots allt en klen tröst för de blev överkörda 1999.
Nu gäller opinionsbildning. Barrikaderna finns där. Befolka dem!
