”Karaktärsmord på en enskild reporter”
Debatt Magasinet Konkret har publicerat ett karaktärsmord på en reporter. Tidskriften som påstår sig arbeta med källkritik, fact checking och mediekritik, ger därigenom oförtjänt trovärdighet åt nätkrigare med stor följarskara. Ansvarig utgivare Stefan Bergmark borde ha en bättre kompass.
Kriget mellan Israel och Hamas har lett till fasansfulla följder för de civila som drabbats. Som alla tidigare konflikter där Israel finns inblandat har det väckt ett enormt stort intresse i resten av världen, och då även i Sverige. I detta långdragna krig har tiofalt fler dödats än under de tidigare fem krigen på 15 år. Men inte enbart detta är nytt.
Vi har också en helt ny digital medievärld. Det innebär att många får sin information från andra källor än de traditionella.
Det innebär också andra möjligheter att mobilisera både gatuprotester och hatfulla drev.
Konflikten har också tagit sig in på redaktionerna. Jag som ansvarig för hat och hot mot journalister på Fojo har plötsligt fått kontakt med journalister som drabbas av hat från andra journalister. Jag har också fått kontakt med journalister som anser att medierna tar ställning – åt det ena eller andra hållet – och de har av den anledningen börjat ifrågasätta sitt yrkesval.
Jag har tolkat det som att den oförsonliga splittring vi kan se i opinionen även tar sig in på vissa redaktioner.
Journalister har också i uppdrag att bevaka de protester som pågår runt om i landet. En av dem är Inas Hamdan som är reporter på Sydsvenskan. Hon har bland annat rapporterat om vad som ropas på arabiska och jämfört det med vad som sägs på svenska och engelska. Detta har inte uppskattats av vissa demonstranter och Inas Hamdan har därför utsatts för digitala drev fulla med hat och hot; demonstranter har även sökt upp henne i hennes hem.
Om artikeln som publicerades i Magasinet Konkret läses som en serie tweets, så är det för att den är det. Skribenten har tidigare ”grävt” i Inas Hamdans sociala medier från när hon var tonåring och publicerat sina fynd på X. Nu har Konkret valt att lyfta in detta från X till tidningen. Det är stor skillnad på de etiska, kvalitets- och processkrav som ligger bakom en serie tweets (inga) jämfört med en seriös journalistisk artikel (mycket). Trots detta har ansvaret för påståendena nu övergått från skribenten till den ansvarig utgivare Stefan Bergmark.
Texten är full av glidningar och händelser under olika tidpunkter som blandas ihop. Dessutom har detta illustrerats med en bild som redaktionen satt ihop som kan tolkas som att Inas Hamdan stödjer de israeliska bombningarna.
Det som också är slående är att skribenten och Magasinet Konkret har valt att hänga ut en enskild reporter som har palestinsk bakgrund. Inget så kallat ”gräv” har gjorts av de reportrar som Inas Hamdan har jobbat tillsammans med, som har manliga, svenskklingande namn.
Om man ska idka mediekritik så bör denna riktas mot tidningen – i detta fall Sydsvenskan – och inte en enskild reporter.
Det bör också handla om felaktigheter i rapporteringen. Något som denna artikel helt saknar.
Som ansvarig utgivare borde Stefan Bergmark ha bättre omdöme än att låna sig till en hetsjakt mot en reporter som gör det arbete som andra reportrar inte orkar göra – eftersom det kommer till ett mycket högt pris.
Annika Hamrud
projektledare hot och hat mot journalister,
Medieinstitutet Fojo
Något journalister måste lära sig är att se skillnad på hat/hot (det sistnämnda är aldrig okej) och kritik som kan vara hård men ändå fullt saklig och legitim.
Det tenderar att bli lite väl mycket av självömkan som det är nu.
För inte vill journalisterna att granskningen och kritiken (när den är befogad) av DERAS arbete skall tystna?
Till skillnad mot FOJOs Annika Hamrud anser jag att svensk tradition med konsumentupplysning även bör omfatta medierna. Vi måste, för att kunna tillgodose våra demokratiska rättigheter, få veta vad som döljer sig bakom journalisters vinkling, urval och andra ställningstaganden. Och; som det står i artikeln: “Fallet Inas Hamdan är inte intressant på grund av journalisten själv, utan för vad det avslöjar om de strukturer och normer som styr vilka röster och perspektiv som ges företräde i dagspressen. … Problematiken uppstår när denna typ av journalistik, som är starkt präglad av åsikter och ideologi, framställs som objektiv rapportering och får en plattform i nyhetsmedier utan att bli ifrågasatt.”
Annika Hamrud tycker inte att artikeln håller “de etiska, kvalitets- och processkrav” man kan förvänta sig av “en seriös journalistisk artikel”. Här önskar jag att Hamrud kunde konkretisera sitt påhopp. Glidningar, att avsiktligt missuppfatta uttalanden, och att fulcitera är ju inte sällsynt i påstått seriösa medier.
Hamrud tycker inte att den enskilde journalisten ska kritiseras. Läser man de yrkesetiska reglerna så lyder punkt 6 “Beakta journalistavtalens bestämmelse om att medarbetare inte får åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med medarbetarens övertygelse.” En journalist som inte tycker att glidningar, fulciteringar, avsiktliga missuppfattningar och andra oetiska journalistiska praktiker har alltså de yrkesetiska reglerna (och, förutsätter jag, även Journalistförbundet) som stöd för att tacka nej till sådana oetiska journalistiska praktiker. Därför har givetvis varje journalist ett personligt ansvar för vad de nedlåter sig till, oavsett vad FOJO lär ut för journalistisk moral.
I en demonstration i Malmö nyligen ropades ”Everytime Sydsvenskan lies, a neighborhood in Gaza dies”.
”Om man ska idka mediekritik så bör denna riktas mot tidningen – i detta fall Sydsvenskan (…)” skriver Annika Hamrud i sin artikel.
Slagordet är det ren kritik, innehåller varken hat eller hot. Och det riktas mot tidningen, inte mot någon enskild. Slagordet borde alltså få godkänt med beröm godkänt?
Näppeligen. Hamrud retweetar med kommentaren ”sanslöst”.
Av det kan vi dra slutsatsen att aktivisters rätt att kritisera dom medier där deras chanser att komma till tals bör inskränkas till att säga ”tacksåmyckettacksåmyckettacksåmycket.”