KDs korståg mot kulturetablissemanget
Tidningarnas kultursidor måste diskutera dansband och TV-såpor som Sex and the City, menade KDs Maria Larsson i SvDs Korseld den 8 oktober. Det är nämligen sådant som ”verklighetens folk” vill läsa om.
Då kan detta folk förslagsvis slå upp verklighetens nöjessidor, som redan skriver spaltmil om dylika ämnen. I dagens ekonomiskt blödande press råder dessutom en oroande trend av att smälta samman nöjets tingel-tangelavdelningar med kulturredaktionerna.
Resultatet håller på att bli en tydlig illustration av den gamla tesen om att det dåliga myntet driver ut det goda.
Schlagerpop, TV och kioskdeckare stjäl stadigt utrymme från den kvalificerade bevakningen av konst, teater och seriösare litteratur. Landsortspressens kulturjournalister – i mån de snart alls finns kvar – tvingas ägna allt mer arbetstid åt lättviktskändisar och dansbandsfestivaler (själv lämnade jag nyligen Borås Tidnings kulturredaktion av just denna anledning).
Maria Larsson slår alltså in vidöppna dörrar. Varför utropar hon inte i stället sin stora glädje och tillfredsställelse över att utvecklingen de facto går i den riktning som KD önskar?
Fast nog är det synd att även Kristdemokraterna sett sig nödsakade att beträda den billiga Bert Karlsson-populismens kungsväg: Ge fölk va’ fölk vill ha, liksom.
Desperata att undkomma fyraprocentsspärrens lieman tror sig partiet kunna överleva genom att locka väljare med vädjanden till dunkla, fördomsfulla känslor av antiintellektualism och kulturförakt.
Det är överhuvudtaget en ganska otäckt nedlåtande syn på medborgarnas breda lager som Göran Hägglund och vapendragaren Maria Larsson visar upp i deras korståg mot kulturetablissemanget.
Inskränkta och tjockskalliga biter sig radhusfolket fast vid köksbordets horisont, oförmögna att höja blicken bortom det egna livspusslandets enkla förstörelser av trädgårdsarbete, Svensktoppen och Liza Marklund. Kultursidorna i deras lokaltidning duger möjligen till att slå in fisk i.
Om detta är Kristdemokraternas uppfattning om ”verklighetens” människor är det sannerligen beklämmande.
Inte nog med att den svenska arbetarrörelsen låtit sin stolta bildningstradition falla i träda. Varför ska även borgerligheten gå ned sig i fördumningens träskmarker?
