Kianzad och Rahimi: : Ointresse för mångfaldsarbete
Är det verkligen ett underskott på språkbegåvade kulturjonglörer och queeretniska journalister som är problemet? Eller är det en förhärskande härsken struktur som sätter käppar i det mångkulturella hjulet?
Behovet av att återuppfinna hjulet tycks vara skriande inom debatten om integration och journalistik i Sverige. Debattvågorna sköljer ständigt över samma utnötta stränder, tillsynes utan förankring i vare sig forskning, historia eller praxis.
Problematiken kring mediers mångfaldsarbete förklaras illa genom påståendet att det i dag råder brist på journalister med annan etnisk bakgrund än svensk. Enligt en undersökning genomförd av SCB och AMS på uppdrag av Frilansbyrån i Stockholm så fanns det 334 arbetslösa journalister som är födda utomlands i slutet av 2003. Mörkertalet är också stort, då många inte registrerat sig som arbetssökande journalister. Uppgiften är hämtad ur Makten och mångfalden: Eliter och etnicitet i Sverige (Departementserien 2005:12, s. 187). I kapitlet om medier skrivet av Monica Djerf-Pierre och Anna Levin görs något ytterst sällsynt. Nämligen en ansats till kvantitativ undersökning av andelen journalister med annan etnisk bakgrund än svensk, något som utomlands är kutym och en självklar förutsättning för debatten. Överhuvudtaget finns det få undersökningar av medieföretagens egna arbete med mångfald och integrationsfrågor. Granskningar har utförts av Paraplyprojektet, Integrationsverket, Diskrimineringsombudmannen, DO, samt JMG. Samtliga har företagens enorma brist på kännedom och självinsikt som bärande punkt, tillsammans med oroande siffror beträffande andelen journalister med annan etnisk bakgrund än svensk.
bryt
Svarsfrekvensen på enkätfrågor rörande mediehusens mångfaldsarbete är också en pinsam läsning. Överallt bemöts undersökarna med attityden ”vi har inte några som helst problem” och den låga svarsfrekvensen kan inte tolkas som annat än ointresse. Redan 1999 fick vi en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet, vilken ålade arbetsgivaren ett målinriktat och mätbart arbete inom ramen för mångfald och ickediskriminering. DO har flera gånger slagit fast att lagen ska tolkas som att arbetsgivare har en skyldighet att upprätta en konkret mångfaldsplan, om de inte ska göra sig skyldiga till lagbrott. I skrivande stund så bryter cirka tre fjärdedelar av mediehusen i Sverige mot nämnd lag.
Intervjuer med journalister med annan etnisk bakgrund visar att det inte är antagningsprover som är det största problemet, inte heller det låsta läget på arbetsmarknaden, för övrigt gemensamt för branschen i sin helhet. Utan det är attityder på redaktioner som reser den mest oöverkomliga barriären, men det är lika mycket arbetsgivarens ansvar att förebygga och motverka etniska stereotyper. Att det inte finns tillförlitlig information om det etniska läget hos landets medier är ett stort handikapp och det kan medieföretagen själva råda bot på genom medarbetarundersökningar.
bryt
För ett antal år sedan startade JMG en utbildning för journalister med utländsk bakgrund. Inga av de utexaminerade fick jobba som journalist. Det är på sin plats att fråga vad medieföretag har gjort sedan dess, för att samma historia inte ska upprepas. Först då kan Sveriges Radio med flera peka ut snäva antagningsprov som den barriär som utestänger utbildade journalister med utländsk bakgrund.
Vill man locka fler till journalistyrket än barn till (invandrade) akademiker, så får man börja tidigare än intagningsproven till JMG och JMK. Ett exempel var projektet ”Sätt färg på pressen” som jag (Behrang Kianzad) arbetade med under sommaren 2002. Utbildningen leddes av en journalist och en redigerare och inkluderade sex ungdomar ur Södra Innerstaden i Malmö, vilka fick genomgå en kurs i journalistik och producera en egen tidning. Resultatet blev att en senare gick vidare till svensk journalistutbildning och nyligen praktiserade på Sydsvenskan och en annan studerar illustration i England och frilansar för publikationer såväl i England som i Sverige. En tredje studerar i Australien och är aktiv fotograf.
bryt
År 2005 har hittills varit ett fantastiskt år för integrationsdebatten. En rad olika genomgripande statliga skrifter har avlöst varandra och varit rörande eniga i en sak; nämligen att Sverige är ett land där en strukturell diskriminering på grund av etnicitet genomsyrar samhällets alla institutioner. Vad innebär det för medier, bortsett från den självklara att man rapporterar om dessa rapporter? Är det verkligen ett underskott på språkbegåvade kulturjonglörer och queeretniska journalister som är problemet? Eller är det en förhärskande härsken struktur som sätter käppar i det mångkulturella hjulet?
Fojo/Högskolan i Kalmar
redaktör för tidskriften Mana och ordförande för Sveriges kulturtidskrifter
