”Kommunikatörer har egna etiska regler”
Anna-Mi Wendels beskriver i Journalisten (10/6) kommunikationsavdelningarna i stat, regioner och landsting som något slags laglöst vilda västern dit mindre nogräknade kommunikatörer söker sig för att gräva guld på skattebetalarnas bekostnad.
Lösningen är – enligt Wendel – att dessa oregerliga kommunikatörer åter inlemmas i Journalistförbundet och därefter styrs upp med de ”etiska spelreglerna för press, radio och tv, grundlagen, etc.”
DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor – organiserar en stor del av de kommunikatörer som Wendel ser ”välla” in i den offentliga förvaltningen. Det stämmer så klart att det i dag finns fler kommunikatörer i samhällets tjänst än det fanns när Wendels gick med i Journalistförbundet 1979. Det är inte så konstigt. Vi lever i en helt annan värld. Den digitala revolutionen vi befinner oss mitt i har gjort så att antalet kommunikationskanaler har ökat explosionsartat. Vi har också helt andra krav på våra informationsflöden.
I dag förväntar vi oss att dygnet runt ha tillgång till information om allt från kommunstyrelsens möten, vaccinationsplatser och öppettider i det lokala badhuset. Vi förväntar oss dessutom att informationen ska finnas tillgänglig i olika format, på olika språk och anpassat efter våra olika fysiska och kognitiva förmågor. Det är bra. Det är vad man ska kunna förvänta sig av ett demokratiskt samhälle som sätter ett värde i allas möjlighet att vara delaktiga. Men, all denna information uppstår inte ur intet och hittar inte fram till alla och envar på eget bevåg. Den skapas, förpackas och skickas ut av kompetenta kommunikatörer i samhällets tjänst.
Wendel vill se fler kommunikatörer som värnar demokratin. Faktum är att DIK:s medlemmar redan gör det och att de tar sin demokratiska roll på största allvar. Men, på samma sätt som det finns journalister som kan vittna om press uppifrån att tumma lite på de pressetiska riktlinjerna för att den egna tidningen ska vara först på bollen till en klickvänlig nyhet, så ställer ibland mindre nogräknade arbetsgivare krav på kommunikatörer som går stick i stäv med deras roll. För att stötta DIK:s medlemmar i dessa svåra situationer tog DIK redan 2012 fram etiska riktlinjer för kommunikatörer. De lyfter fram kommunikatörens roll i att främja demokrati, yttrandefrihet och öppen samhällsdebatt och betonar dessutom vikten av att leverera budskap som är korrekta, sakliga och relevanta.
Kommunikatörer och journalister är två viktiga delar av det demokratiska maskineriet, men de är olika delar, med olika uppgifter, utmaningar och behov. Därför anser DIK, liksom Journalistförbundet, att det är bra att våra medlemmar är organiserade i två olika fackförbund. Det skapar bättre förutsättningar för att vi på bästa sätt ska kunna företräda våra medlemmar i just deras specifika yrkesfrågor. Det finns också viktiga principiella frågor där vi som förbund har olika ståndpunkter. Men, att våra medlemmar är viktiga för demokratin och att det är viktigt att ha etiska riktlinjer att följa vågar jag påstå att vi är helt eniga om.
Det finns inga etiska riktlinjer som garanterar att det aldrig blir fel – varken för kommunikatörer, journalister eller någon annan. Därför måste vi ständigt arbeta för att göra dem bättre genom att lära och inspireras av varandra. En grundförutsättning för att de alls ska fungera är dock till syvende och sist ändå att riktlinjerna utgår från det uppdrag de som ska följa dem faktiskt har. Kommunikatörer och journalister är viktiga delar av det demokratiska systemet, men de har inte samma uppdrag. Kommunikatörer informerar. Journalister granskar. Det finns en stor demokratisk poäng i att just dessa två funktioner inte vårdslöst blandas samman.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
