Lars G Andersson: : Äntligen drabbar drevet en journalist!
Äntligen är det en journalist som hamnat i mediedrevets skottglugg. Det känns verkligen befriande. Man blir ju så satans utled på alla dessa politiker som valsar runt i spalterna.
Äntligen är det en journalist som hamnat i mediedrevets skottglugg. Det känns verkligen befriande. Man blir ju så satans utled på alla dessa politiker som valsar runt i spalterna.
Men nu är det alltså en journalist – en Trond Sefastsson som hamnat i skottgluggen och inte en Lars Danielsson. Det är glädjande. Vi är alldeles säkert många inom den tröga, fogliga konsumentklassen som nu väntar andäktigt på att bilan ska falla över Trond Sefastsson. Vi nyhetskonsumenter tillhör trots allt publiken, så vissa krav har vi.
När jag betänker den kampanj som bedrevs mot statssekreterare Danielsson (och ställer det i relation till det faktum att det är ytterst få av oss nyhetskonsumenter som över huvud taget förstått vad Lars Danielsson egentligen har gjort sig skyldig till) är det säkert många som förväntar sig en exempellöst hätsk kampanj mot Trond Sefastsson.
Han tycks ju vara en osedvanligt durkdriven förbrytare. Så mycket har till och med jag förstått. Och då är han ändå journalist – kan man tänka sig.
Det är trots allt chockerande med en korrumperad journalist, som anlitar en lagförd mördare som torped när klienterna är missnöjda eftersom han inte levererar den publicitet de betalat för. Det blir inte mindre chockerande när man betänker att denne Trond Sefastsson undervisar i publicistisk etik.
Är Trond Sefastsson att betrakta som symtom på en allomfattande sjuka som grasserar inom den svenska journalistkåren? Att mediebranschen ofta betalar särskilt prominenta medborgare som till exempel den nu bortgångne Christer Pettersson för att medverka i intervjuer, det vet vi redan.
Men hur vanligt är det att mäktiga lobbygrupper eller för den delen enskilda personer med särskilda intressen avlönar journalister i utbyte mot publicitet? Det är en stor och viktig fråga som den tredje statsmakten bör lägga upp på bordet.
Det är ju alldeles uppenbart att rätt sorts publicitet är en sällsynt attraktiv handelsvara på den fria marknaden. Att denna efterfrågan bidrar till en alltmer ”kreativ och innovativ entreprenörsanda” inom journalistskrået är lika uppenbart. Och hur långt är då de svenska journalisterna beredda att gå för att sälja sina tjänster? Av fallet Trond Sefastsson att döma tycks journalister vara beredda att gå hur långt som helst.
Vi nyhetskonsumenter kräver ett svar på dessa frågor. Till att börja med kräver vi en mediekampanj i dignitet med den som bedrevs mot Lars Danielsson.
