Lars Stjernkvist: Provokationerna oroar mig

DN-debatt tar inte själv initiativ till några uppropsartiklar, skriver Mats Bergstrand i Journalisten 10/03. Bakgrunden är Expressens avslöjande att det finns personer som är beredda att ta emot pengar för att underteckna politiska upprop impregnerade med pinsamma sakfel.

Det är bra att Bergstrand klargör att Dagens Nyheter inte skulle ge sig i kast med den typ av verksamhet som Expressens experiment utgjorde. Liksom Mats Bergstrand vill jag, som också ovetandes hade en roll i nyhetsskapandet, bidra med några synpunkter.

Bergstrand beskriver avslöjandet som ”utmärkt”. Det är utmärkt när makthavare avslöjas och avslöjandet blir förstås inte sämre av att de ertappas med fingrarna i syltburken. Ibland kan det till och med vara motiverat att ställa fram syltburken för att provocera fram ett avslöjande. Jag skriver bara valstugor så förstår alla vad jag menar.

Annons

bryt

Men trots det är jag orolig för den här typen av nyhetsprovokation. Lögner och fällor måste förstås användas med mycket stor försiktighet. Jag är en varm anhängare av öppenhet och tillgänglighet. Om metoden missbrukas finns risken att fler utrustar sig med svårforcerade filter mellan granskare och granskade, allt i syfte att undvika fällor eller andra obehagliga överraskningar.

Dessutom blev jag förstås inte mindre upprörd när jag förstod att jag själv använts som lockbete för att förmå andra att skriva under uppropet.

Men det verkligt allvarliga är att metoden förefaller vara ett led i en tilltagande desperation från framför allt kvällstidningarnas sida. När inte längre verkligheten är tillräckligt dramatisk övergår man till att på egen hand öka dramatiken.

Det finns många exempel på att journalister inte nöjt sig med att granska, utan övergått till att påverka och regissera händelseförloppet. Nazister som får posera utanför kända antirasisters hem. Dokusåpadeltagare som förses med sprit och filmas när de berusade tappat omdömet – alltsammans ivrigt skildrat i sida efter sida i kvällstidningarna. Och nu kända debattörer som tar emot pengar och låter bli att kontrollera fakta innan de skriver sitt namn under en debattartikel.

bryt

Den här typen av nyhetsprovokation är utomordentlig tvivelaktig. Inte så sällan drabbas tämligen oskyldiga människor av den offentliga förnedringen. Visst är såpaskådisarna vuxna människor, men det betyder knappast att den som serverat spriten saknar ansvar. Dessutom leder inte minst kvällstidningarnas desperata nyhetsjakt till en förvrängd verklighetsbild.

Vad gäller Expressens avslöjande så vet vi inte hur många Expressen ringde. Kanske var det bara de avslöjade plus några ytterligare? Kanske var det alla riksdagsledamöter och flertalet andra? Vi vet bara att en riksdagsledamot var beredd att skriva under. Kanske var han undantaget som bekräftade regeln att vårt land styrs av synnerligen källkritiska och ideellt verkande makthavare.

Rubrikerna och texterna leder förstås tankarna i en annan riktning. Expressen har hittat ”bevisen” som berättar hur makten egentligen tänker och tycker.

Jag begriper att det inte är någon särskilt anmärkningsvärd nyhet att politiker vägrar skriva under dåliga artiklar eller att unga människor, berusade av gratissprit, vägrar vara otrogna. Just därför är nyhetsprovokationen bekymmersam. Möjligheten att värdera nyheten blir i det närmaste obefintlig.

bryt

Jag förstår att det är den mördande konkurrensen som är drivkraften. Men jag undrar om den här typen av journalistik lönar sig i längden. Nyhetsprovokation är en farlig genväg för de lata.

Vi vet att det döljer sig mycket elände under ytan. Och för den som är beredd att lyfta på alla stenar och tak finns åtskilligt kvar att avslöja. Därför behöver vi inte framställa världen sämre än den faktiskt är. Det är ett mödosamt och tidskrävande jobb att granska, lusläsa, leta och oupphörligen fråga. Men det är helt nödvändigt att vi har en journalistkår som orkar och vill ta sig an den uppgiften.

Lars Stjernkvist

partisekreterare, Socialdemokraterna