Läs boken om kungen – kritisera sedan
Söndagen den 7 november gästade Jan Guillou Agenda i Sveriges Television. Han och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin var inbjudna att diskutera min, Deanne Rauschers och Tove Meyers bok Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken.
Uppmärksamheten hade blivit enorm, kvällstidningarna fylldes dag efter dag av nya avslöjanden baserade på innehållet i vår bok, som just utkommit. Två av dem som knappast hunnit läsa den var Guillou och Herman Lindqvist. Ändå stod Guillou i Agenda och avfärdade den kategoriskt som ”sängkammarskvaller”. Inte ett ord i boken är sant, hävdade han, och definitivt inte relevant, om det nu ändå skulle vara sant. Allt är skvaller, ”upphöjt till journalistik”. Jag är en ”skvallerförfattare” som spelat ut kvällstidningarna mot varandra och därmed hetsat dem till att begå det ena publicistiska övertrampet efter det andra.
Jag håller just på med hans egen bok om sitt liv i journalistikens tjänst. Guillou har alltid varit en förebild som orädd, inopportun och driven av ett rättspatos som gått utanför det mesta i sitt slag. Vad jag än tycker om hans bok skulle jag aldrig komma på tanken att avfärda den som osann, spekulativ, eller komma med andra värdeomdömen – innan jag läst klart. Det torde vara en grundregel inom framförallt journalistiken att veta vad man pratar om, om man överhuvudtaget ska uttala sig.
Så nu undrar jag, och Guillou får gärna svara mig i detta forum – hur kommer det sig att han avfärdar vår bok så kategoriskt utan att ha läst den? Eller hade han det när han uppträdde i Agenda? Och hur tror han att han sitter inne med sanningen om oss, vårt uppsåt och förlagets mediestrategi? Svaret är naturligtvis, och detta borde vara häpnadsväckande men är det egentigen inte – Jan Guillou vet absolut ingenting.
Men han är inte den ende verksamme inom journalistiken som sågat vårt arbete. Docenten i journalistik Ester Pollack gjorde det i Svenska Dagbladet (”Festfixarjournalistik)”, Herman Lindqvist i en TT Spektra-intervju (”dyngsprättaren Sjöberg”), John Chrispinsson tror att jag är ute efter ”15 minutes of fame”, också det i SvD. Gemensamt för deras kritik mot boken är att vi inte skulle publicera uppgifterna om att kungen och hans kompisgäng under decennier på ett utstuderat sätt roat sig med unga kvinnor som på ett ganska utstuderat sätt levererats av Christer Gustafsson, att det delvis skett i en illegal spritklubb som drevs av en ökänd gangster, att kungen dessutom besökt en maffiaanstruken strippklubb i USA och en annan strippklubb i Bratislava så sent som 2008. Vi skulle inte skildrat hur Säpo med hjälp av kungakompisen Gustafsson hotat unga kvinnor att lämna tillbaka filmrullar som visar allt detta på bild, eller att flera kvinnor upplevt att deras bostäder genomsökts strax efter en fest där de tagit bilder.
Vi skulle, kort sagt, ha avstått från att berätta allt detta. I stället skulle vi, om vi tolkar våra kritiker rätt, berättat om kungens favoritfärg, hans favoritlitteratur och än en gång återgett bakgrunden till hans tal i Brunei och hans Tsunamital, samt vilka insatser han gör för svenskt näringsliv utomlands (Dick Harrison i SvD). Då kan jag berätta att denna bok redan finns, och den skrevs av Herman Lindqvist till kungens 60-årsdag, i samarbete med monarken själv. Så varför skulle vi upprepa denna insmickrande bok?
Vad gör en journalist när han eller hon upptäcker händelser i statschefens privatliv som riskerar att undergräva förtroendet för själva ämbetet? Som visar att denne statschefs privatliv går stick i stäv med de värderingar som Sverige saluför både på hemmaplan och internationellt? Ska man mörka detta? Skulle verkligen Jan Guillou ha förtigit detta under den tid då han var reporter på riktigt? Jag tror inte det.
Vi har också kritiserats för att vi stöder vår skildring bland annat på ett antal anonyma källor. Då väljer Guillou, Harrison, Lindqvist, Pollack med flera att bortse från att det handlar om journalistik, inte akademisk forskning, och att mycket av den undersökande journalistiken inte skulle vara möjlig om vi inte kunde garantera källor deras grundlagsskyddade anonymitet. Jag kan berätta att kungakompisen Anders Lettström också krävde att få vara anonym inför ett möte med oss, ett möte som han i sista stund ställde in. Vad hade han kunnat/velat berätta med löfte om skriftligt källskydd? Hade hans utsaga i så fall lika lättvindigt avfärdats som ”skvaller” av Guillou/Lindqvist/Pollack/Chrispinsson? Vi har haft flera av kungens nära manliga vänner som anonyma källor i boken. Ska även deras berättelser betraktas som falsarier för att de inte velat framträda med sina namn? Tror våra kritiker verkligen att vi skulle våga, eller ens vilja, publicera uppgifter om Sveriges kung som vi inte visste var både sanna och relevanta?
Jag tar gärna kritik, och bemöter den, men då kräver jag att den som framför kritiken verkligen läst boken och gör det utan invektiv och svepande formuleringar.
Nu, när allt fler kvinnor i andra medier bekräftar våra uppgifter, undrar jag – tror Guillou och Lindqvist fortfarande att allt i boken som handlar om kungens privatliv är lögn? Och hur resonerar de i dag kring relevansen? Är det inte ett gigantiskt problem i sig om gangstern Mille Markovic påstår sig ha komprometterande bildmaterial på Sveriges statsöverhuvud, tillika ordföranden i utrikesnämnden, och hans kompisar som belägger våra påståenden?
