Låt inte klimatskeptiker styra
Stig Dagerman skrev en gång "journalistik är konsten att komma försent så tidigt som möjligt". Det är en briljant sammanfattning av vår kårs kärnuppgift, att rapportera så snabbt som möjligt om händelser, men utan att vara inblandad i skeendet.
När det gäller hanteringen av den utan något som helst tvivel allvarligaste frågan för hela civilisationens framtid – klimatet – är dock risken att vi kommer för sent alltför sent.
Alldeles för lite av vår tid och våra resurser ägnas åt klimatet. Tyvärr är dålig ekonomi en relevant orsak. Men det friar inte från kravet att prioritera. Det finns också mediehus som trots att man är relativt resursstarka ändå ägnar frågan generande lite uppmärksamhet. Och, som lök på laxen, låter klimatskeptiker sköta ämnet på opinionsavdelningen.
Vad ligger då bakom att vi hanterar "världens största nyhet" som DNs kulturchef Björn Wiman gärna kallar klimatfrågan generellt så otillräckligt? Här följer mina reflektioner och inbjudan till en absolut nödvändig yrkesdebatt:
• Ett problem är redan Wimans definition av ämnet. Klimatet är inte en nyhet. Det är en långsam process, som nu ändock genom människans manipulation förändras snabbare än sannolikt någonsin tidigare. Det fungerar ändå illa att hantera en komplex process med sedvanligt nyhetstänk, eftersom behovet av att sätta enskilda händelser i ett förklarande sammanhang är ovanligt stort.
• Klimatet kryper in under skinnet på oss alla. Det finns säkerligen psykologiska mekanismer som skapar ett motstånd att befatta oss med ett ämne där även vi själva utgör subjekt och inte kan bortse från eget beteende och vanor. Detta måste vi samtala om och förhålla oss till.
• Vi lever i en tid när kunskap och fakta relativiseras, av dåliga ledare och i de sociala medierna, där inga klassiska regler för hederlig debatt behöver följas. Det är en situation som är som klippt och skuren för att trasa sönder seriös bevakning av vår tids ödesfråga.
• Grundläggande kunskaper om klimatet brister, men är helt nödvändiga för att inte gå på grund i förvillelsens förrädiska skärgård. Vi måste veta att det vetenskapliga fundamentet om koldioxidens betydelse som växthusgas snart har 200 år på nacken. Sedan 1896 finns inget forskningsstöd för att negligera det faktum att nettotillskott av CO2 (och även andra växthusgaser) i atmosfären gradvis höjer dess temperatur.
Idag tillför mänskliga aktiviteter atmosfären motsvarande cirka 1 200 ton koldioxid i sekunden. Vi är i full färd med att fördubbla halten från förindustriell maxnivå på cirka 280 ppm, som rått under åtminstone de senaste 800 000 åren enligt kraftfull empiri i form av borrkärnor från Antarktis djupaste inlandsisar.
Dessa fysikaliska fakta kan bara rubbas av nya godkända, motsatta forskningsrön som publicerats efter peer review – och vars resultat låter sig upprepas, för att tala med Karl Popper.
• Det finns välutbildade personer som i namn av vetenskaplighet och seriositet till och med ger ut böcker idag där dessa samband förnekas. Det är inget annat än en intellektuell styggelse, men förbryllande och svårt att hantera för journalistkåren. Vi har ju yttrande- och debattfrihet i vårt land.
Men om vi journalister inte rätt läser av vår tid och agerar härefter begår vi det grövsta tänkbara sveket mot vår kärnuppgift.
Jan Lindsten
miljö-, energi- och klimatansvarig reporter, Borås Tidning
