Lena Nilsson: : Personligt etiskt ansvar – bra för alla!
Man ska alltså inte kunna skydda sig med att peka på chefen och säga: “Jag lydde bara order”.
En journalist skriver att en känd skådespelare har vårdats för alkoholproblem på en namngiven klinik. Det visar sig vara osant. Skådespelaren stämmer tidningen för förtal. Med kniven på strupen ber chefredaktören om ursäkt å tidningens vägnar.
Det finns många likheter mellan forskare och journalister. Precis som journalister, kan dåliga forskare kränka och skada människor. I forskningsetikens historia brukar man ta upp tre exempel:
* Utveckling av tyfusvaccin med hjälp av koncentrationslägerfångar i Nazityskland
* Kariesforskning på utvecklingsstörda människor, den så kallade ”Vipeholmsstudien” i Lund
* Studie av syfilis naturalförlopp hos svarta lantarbetare (utan medicinsk behandling) i Tuskegee, USA.
Alla dessa studier har en sak gemensamt: de var toppstyrda. Den nazistiska forskningen var initierad av tyska staten. Vipeholmsstudien skedde på initiativ och under överinsyn av svenska Medicinalstyrelsen. Och i Tuskegee var det USAs federala hälsovårdsmyndighet som stod bakom hela upplägget. I sin ”Tuskegee Apology” 1997 betonade president Clinton att forskningsinstitutet i Tuskegee aldrig var inblandat.
I samband med Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget fastslogs internationellt att:
”The duty and responsibility for ascertaining the quality of the consent rests upon each individual who initiates, directs or engages in the experiment. It is a personal duty and responsibility which may not be delegated to another with impunity.” (impunity=straffrihet)
Forskningen ska inte vara toppstyrd. Det forskningsetiska ansvaret är personligt och kan inte delegeras till någon annan. Man ska alltså inte kunna skydda sig med att peka på chefen och säga: ”Jag lydde bara order”.
bryt
Inom journalistiken är det tydligen annorlunda. Det etiska ansvaret är delegerat till chefredaktören. Samtidigt är antalet journalistiska övergrepp på människor många. År 2005 har svenska tidningar klandrats minst 93 gånger för att de betett sig oetiskt i förhållande till någon drabbad. Det faktum att svensk pressetik inte följer Nürnbergcodexen hindrar förstås inte den enskilde journalisten från att ta sitt ansvar. Men det är skillnad mellan att ta ett ansvar och att ha ett.
Det är på gång en ny EU-lagstiftning, Rom II, som bland annat innebär att ett större personligt juridiskt ansvar ska vila på den enskilda journalisten framöver även i Sverige (i andra länder är det redan så). Utan att kunna överblicka hela Rom II-förslaget välkomnar jag åtminstone den delen. Med minskad toppstyrning och ökat personligt ansvar kommer de journalistiska övergreppen nog att minska i framtiden. Dessutom är det mer i allmänhetens intresse att få veta vilka journalister som kränker folk än vilka kändisar som kanske har alkoholproblem.
Här skulle min artikel kunna vara slut, men jag vill säga en sak till. Den svenska forskningen är faktiskt också på väg mot ett systemskifte. Sedan den nya etikprövningslagen trädde i kraft 2004 ska inte längre enskilda forskare i Sverige stå som sökande vid etisk prövning (tvärtemot hur det är i andra länder). Det ska en chef göra.
bryt
Jag har försökt förklara problemet med ökad toppstyrning av forskningsetiken för många journalister. Men ingen av dem har ännu nänts gräva djupare i frågan. Är den inte tillräckligt intressant? Eller är journalisterna i Sverige rädda för att kasta sten i glashus?
fd journalist, numera forskningsassistent i Umeå
