Lisa Kjellberg-Ek: Kan vi inte stämma dem?
Det är onsdagen den 22 januari 2003. Jag går genom ett bostadsområde i centrala Göteborg. Kiosker och butiker ligger tätt och lika tätt är det mellan GTs och Expressens löpsedlar.
Det är onsdagen den 22 januari 2003. Jag går genom ett bostadsområde i centrala Göteborg. Kiosker och butiker ligger tätt och lika tätt är det mellan GTs och Expressens löpsedlar.
På löpsedlarna tvingas jag möta en ung kvinnas blick, en ung kvinna som har dödats av sin pojkvän ett par dagar tidigare. Löpsedeln skriker också ut kvinnans förnamn, orden STRÖPS och GOGO-DANSÖS. Förbigående kan lätt få för sig att det kan ha rört sig om moraliskt tveksamma aktiviteter.
Varken på löpsedeln eller i artikeln står ett ord om att den unga kvinnan också har lett en gymnastikkurs för lågstadiebarn. Så klart inte. Sånt säljer inte.
Jag råkar veta det eftersom min åttaåriga dotter var ett av dessa jympabarn. Jag vet också att inte bara min dotter utan också de andra barnen tyckte oerhört mycket om denna entusiastiska, positiva och duktiga unga kvinna.
Jag har också träffat hennes föräldrar och vet att de bor i just dessa kvarter. Det finns en servicebutik på hörnet. Undrar vad det sitter för löpsedlar där.
Jag vet också att den unga kvinnan hade gått i skolan här. På dessa gator går gamla klasskamrater, lärare och vänner. Ingen av dem kan undgå att se och plågas av GTs och Expressens löpsedlar.
Den hänsyn till brottsoffer och deras anhöriga som de pressetiska reglerna talar om har GT/Expressen offrat på upplagekrigets altare för länge sedan. När namn- och bildpubliceringen nu når ut på löpsedlarna tar sig cynismen än tarvligare uttryck.
Expressens Otto Sjöberg har haft många anledningar att försöka bortförklara övertramp på sistone. Kommer han nu att hävda att ett uppenbart allmänintresse krävde att en ung kvinnas tragiska död hängs ut på detta snaskiga vis?
Men det går inte bara att skylla på en tidningsledning som har fått tunnelseende i kampen om överlevnad. Det handlar också om skrivande reportrar och redigerare som förlorat sin heder, eller säljer de den till högstbjudande?
Man kan vägra att utföra förnedrande uppdrag.
Man kan låta bli att utnyttja människor i chock för att få fram privata bilder.
Man kan välja att värna om ett mordoffers heder och värna om respekten för dem som sörjer.
Ytterst handlar detta om personlig moral.
Senare på eftermiddagen hämtar jag dottern på fritids. Går en snitslad bana för att hon ska slippa se, slippa få reda på det ofattbara ute på gatan.
Senare, när jag har berättat det mesta, och hon har slutat gråta, frågar hon: kan vi inte stämma tidningarna?
SVAR: Mordet på 19-åriga Klara Reinholdsson var och är självfallet en viktig händelse som GT och andra medier har behandlat därefter. GT var noga med att inte skriva om vem offret var förrän några dagar efter tragedin, och det skedde i samförstånd med hennes anhöriga.
Över huvud taget har GT varit angelägna om att ha en dialog med föräldrarna – av rent mänsklig hänsyn och för att kunna ha en så korrekt journalistik som möjligt.
Den löpsedelsformulering som insändarskribenten tar upp är ett beklagligt misstag i vårt arbete som vi redan när det skedde diskuterade internt. Uppgiften om ”gogo-dansös” är visserligen korrekt, men att använda det ordet på löpsedeln kan ge läsaren en felaktig bild av vem Klara Reinholdsson var och vad hon sysslade med.
chefredaktör GT
