Luckor i försäkringen
Inkomstbortfallsförsäkringen är ett långt och krångligt ord, lika långt och krångligt måste kongressförslaget ha varit. För om de kongressvalda hade satt sig in i hur den här extra inkomstbortfallsförsäkringen slår, i den så kallade otrygga verklighet som många medlemmar lever i, så kanske de skulle ha tänkt ett varv till. Nu blir detta en omvänd solidaritet.
Jag som visstidsanställd programanställd på Sveriges Radio har just denna gång fått en kortanställning från januari till juni. Det betyder att jag blir arbetslös över sommaren med hopp om att få ytterligare en programanställning i augusti. Jag kan också få fler luckor under året av arbetslöshet. Då arbetsmarknaden i stort är "lite" skakig och osäker nu kan man säga att det är sju gånger värre att få jobb inom journalistiken. Kort beskrivet så är det inte så lätt att få en anställning över sommaren i en stad som Örebro. Har man dessutom någon i familjen med föräldrapenning, som i mitt fall, så är vardagsekonomin även ett pusslande för att få ihop debet och kredit. Min situation är minst sagt osäker och otrygg på många plan, med många nätter med oro.
Då är man väl i högsta grad en av de medlemmar som är i störst behov av en inkomstbortfallsförsäkring, eller? Men eftersom jag har svårt att täcka ett helt år med arbete, så som medieföretagens nya anställningsstrategier ser ut, så blir kontentan att kraven i försäkringen, som kongressombuden röstade igenom, inte uppfylls. Alltså kravet att jag som medlem i Journalistförbundet ska ha haft anställning under tolv månader i följd.
Omvänd solidaritet, ett nytt begrepp. Nja, då är måttet rågat för min del. Jag som har en osäker och otrygg anställning ska alltså betala in 25 kronor extra i månaden, på en redan hög fackavgift, för att göra livet för mina kolleger med fasta anställningar tryggare och säkrare. Detta förstår nog många med ett fackligt hjärta gör ont och får dessutom mig att känna besvikelse och ilska.
Jag har själv hävdat som före detta ordförande i Utbildningsradions journalistklubb att Journalistförbundet inte alls är ett förbund som "bara" bryr sig om de som har tillsvidareanställningar, vilket ofta kom upp i diskussioner med dåtidens programanställda som UR hade gott om.
Jag inser nu att jag tydligen hade fel som intygade och vurmade så varmt att förbundet var ett förbund för alla journalister oavsett anställningsform, alltså ALLA journalister. Om den här frågan om inkomstbortfallsförsäkringen verkligen kommer att få dessa konsekvenser för sådana som mig, och vi blir fler och fler, så måste jag överväga mitt medlemskap och mitt fackliga uppdrag.
Andreas Morén
tillfälligt anställd journalist
Örebro
