”Måste man jobba på DN för att bli recenserad på kultursidan?”
Under senare tid har vänskapskorruptionen och journalistikens begränsade perspektiv på världen nått nya oanade höjder i lilleputtlandet Sverige. Kultur- och resejournalistiken är kanske de främsta uttrycken för journalistikens begränsningar – den journalistisk där det tydligast framgår hur personliga kontakter, egenintresse och kommersialism är avgörande faktorer.
Ett journalistiskt elitperspektiv sätter ramarna för våra perspektiv på världen. Som alltid handlar det om urval. Om vad och vem som ska få plats och synas. Om vilken bild av Sverige, världen och litteraturen som tillåts träda fram.
De böcker som uppmärksammas på de stora kultursidorna är försvinnande få och långt ifrån något kvalitetsmått på vad som är bra och dåligt i det samlade utbudet.
De flesta av Sveriges författare kan bara drömma om en plats i rampljuset, men fortfarande inbillar sig många läsare av stor kultursida att det handlar om ett systematiskt, balanserat och väl avvägt urval.
Tyvärr tillhör det journalistikens inre väsen att – mer eller mindre – vända sig till dem som man känner och det man redan känner till.
För ett par veckor sedan ägnade DNs kulturredaktion en helsidesrecension åt en ny doktorsavhandling. Något nyvaknat intresse för svensk forskning handlade det inte om, utan avhandlingen var skriven av Isabelle Ståhl, kritiker på DNs kulturredaktion
Och hur gick det egentligen till – hur for tankarna – när DNs kulturchef Björn Wiman för något år sedan fick breda ut sig i den egna tidningen i samband med sitt senaste boksläpp? Vem fattade besluten? Vem upprätthöll de journalistiska idealen?
Harald Bergius, editionschef på DN Kultur, kom i dagarna ut med guideboken Rom på listigare vis. Listigare var ordet. Sällan har väl en guidebok om den eviga staden varit så till synes högaktuell. Redan innan recensionsdagen hade två artiklar om boken publicerats i den tidning där Harald Bergius själv jobbar:
Först slog det svenska journalistiska flaggskeppet till med en artikel på kultursidan (14/10) där tidningen intervjuar deras egen medarbetare om den nya boken.
Sedan var turen kommen till DNs reseredaktion (15/10). Över nästan tre sidor – allt tillgängligt utrymme – skriver Harald Bergius själv om staden som han älskar så mycket. Texten är lätt bearbetade bitar ur den nya boken och publiceras under rubriken ”Fängslande fakta från fascinerande feriemål”.
På recensionsdagen (19/10) fulländades marknadsföringstriumfen med en förstadagsrecension i den egna publikationen. Tre gånger DN på en knapp vecka, alltså. Den borttynande reselitteraturens återkomst på den stora scenen. Full pott.
Om man ska vara med gäller det att vara om sig och kring sig – och helst jobba på DN. Harald Bergius är säkert värd uppmärksamhet, liksom bokens illustratör Stina Wirsén, anställd på DN 1990–2010 och numera frilansmedarbetare på tidningen.
Liksom så många andra av de författare som år efter år ohörda knackar på dörren därute.
Var finns proportionerna? Omdömet? Vem värnar om DNs trovärdighet?
Var finns kritiken från andra stora kulturredaktioner? Sitter de i samma båt?
Thomas Petersson
Fil dr i journalistik med en avhandling om rese- och utrikesjournalistik vid Stockholms universitet. Frilansjournalist och författare. Senast aktuell med boken Skifta skinn (Atlas 2022)
Svar direkt från DNs Björn Wiman: ”Inget konstigt att uppmärksamma egna skribenters böcker”
Uppmärksamhet kring egna medarbetares böcker är nu som alltid en fråga om avvägning och journalistisk bedömning av bokens eventuella nyhetsvärde.
Thomas Peterssons frågor bär därför yrvakenhetens prägel. Längre eller kortare intervjuer, bearbetade bokutdrag och recensioner av egna medarbetares böcker är och har alltid varit en naturlig del av en tidnings verksamhet.
Bara under de senaste månaderna har vi på DN ägnat stor uppmärksamhet åt DN-anknutna skribenter som Andrev Walden, Ingrid Carlberg och Henrik Berggren med anledning av deras nya böcker.
Vi har publicerat gästrecensioner av inte bara Isabelle Ståhls avhandling utan även av hennes nya roman, av Jesper Högströms biografi över Gunnar Ekelöf och Åsa Wikforss nya bok, baserad bland annat på texter ur DN.
Under de närmaste veckorna utkommer Per Svenssons nya biografi över Anders Zorn och DN-reportern Sanna Torén Björlings nya bok om aborträtten i Polen, även de värda att uppmärksamma.
Att en tidnings läsare – i detta fall DNs – kan förväntas vara intresserade av de skribenter som de dagligen följer är inget nytt. Och inget konstigt.
Björn Wiman
kulturchef, Dagens Nyheter
