Mediebilder av biståndet bidrar till rasism

Många afrosvenskar upplever konsekvenserna av de bilder biståndet förmedlar i det dagliga livet. För några veckor sedan berättade exempelvis en av mina svensk-kongolesiska vänner hur hennes 10-årige son kommit hem mycket ledsen från skolan. De hade visat en kort film om fattiga barn i Afrika. Sonen berättade att det hade varit jättejobbigt, att det kändes som att alla i klassen hade tittat på just honom och såg ned på honom. Han grät och sa att han inte ville vara brun.

Detta är en av konsekvenserna av de offerbilder av Afrika som media matar oss med och som dessutom är på uppsving enligt årets rapport från Retriever och We Effect, som för femte året i rad undersökt hur bistånd från Sverige till länder
i Afrika söder om Sahara synliggörs i svenska tidningar.

Bilden av Afrika i media påverkar inte bara bilden av människor som bor i Afrika och hur vi förhåller oss till dem – utan också de många med afrikanskt ursprung som bor i Sverige. Detta afrikanska subjekt blir genom porträtteringen och frånvaron av namn till ett objekt. Oavsett var det befinner sig blir det sammankopplat med passivitet och underordning. I Sverige uttrycks det i en väl dokumenterad diskriminering både i relation till myndigheter och arbetsgivare.

Annons

En central anledning till att den problematiska Afrikabilden lever kvar är de belönande effekter den har för återskapandet av den vita människans identitet. Den får den vite människan att känna sig överlägsen, lite mer värd och kompetent. Genom att titta på och identifiera sig med den vita hjälparen i form av biståndsarbetaren kan den vita betraktaren också känna sig kraftfull, hjältemodig och god. Postkoloniala forskare har visat hur dessa bilder har sina rötter i kolonialismen, som legitimerades just genom retoriken om ”den vite mannens börda att civilisera den hjälplöse och underutvecklade andre”.   

Årets rapport visar att fler afrikaner namnges jämfört med tidigare. Men fortfarande är det stora skillnader: bara 41 procent av afrikanska män namnges, i jämförelse med 98 procent för vita män. Denna skillnad är delvis ett uttryck just för bilden av Afrika som ett hjälplöst offer inkapabelt att hjälpa sig självt. Genom att vita namnges blir de huvudrollsinnehavare; de aktiva som gör något. De som inte namnges blir en del av den anonyma massan, en passiv dekor till den som gör något.

Detta innebär inte att det alltid är rätt att namnge, eller att överhuvudtaget visa bilder. Att namnge kan också ibland, framförallt i situationer av konflikt och politiskt förtryck, innebära att sätta människor i fara. I sådana situationer är det viktigt att förstå situationen som människan befinner sig i och att tillsammans diskutera potentiella hot som en publicering kan innebära. I fall där bilder porträtterar offer för våld och tortyr kan både bilder och namngivning också vara ett uttryck för avhumanisering. Media visar exempelvis ibland intima bilder av offer för våld i Afrika på ett sätt som aldrig skulle vara tänkbart om det var en vit kropp som utsatts för samma grova våld.

Som betonades inledningsvis, kan ansvaret för den problematiska Afrikabilden inte förläggas endast på media. Den reproduceras av många biståndsorganisationer genom kampanjer där den vite människan – nu allt oftare i form av kändisen – sätts i centrum. Media och biståndet har också blivit allt mer sammankopplade på senare år. Detta är delvis ett resultat av den ökande konkurrensen mellan biståndsorganisationer och strävanden att synas och stärka sina varumärken och marknadsandelar.

Att den vite biståndsarbetaren fortfarande är så dominerande i text och bild är en effekt av detta. Detta ger dock en ytterst osann bild av de människor som utför biståndsarbete idag. I själva verket utförs detta arbete i de flesta organisationer nästan uteslutande av lokal personal, dvs afrikaner själva. Den falska bild som förmedlas legitimeras ofta av biståndsorganisationer med en idé om att bilder på vita biståndsarbetare genererar mer insamlingsmedel och att behoven är så stora att ”målen helgar medlen”.

Men detta kan aldrig vara sant. Det går helt enkelt inte att ställa fattigdom och rasism mot varandra: rasism skapar diskriminering, utanförskap och fattigdom. Rasism och fattigdom är intimt sammanbundna – både globalt och i Sverige.

Varken biståndsorganisationer eller media kan fortsätta blunda inför detta faktum. För att motarbeta såväl rasism som fattigdom behövs en mer sann och balanserad bild av verkligheten i Afrika och hur bistånd går till. 

       Maria Eriksson Baaz
       Professor i freds och utvecklingsforskning,
       Institutionen för Globala studier, Göteborgs Universitet.