Medieforskare: Låt oss granska SVT
Varför får inte forskare ta del av material för att kunna granska Sveriges Television? Varför ska inte journalistiken, en av samhällets mäktigaste institutioner, underkastas samma granskning och krav på offentlighet som andra institutioner i samhället?
Varför får inte forskare ta del av material för att kunna granska Sveriges Television? Varför ska inte journalistiken, en av samhällets mäktigaste institutioner, underkastas samma granskning och krav på offentlighet som andra institutioner i samhället?
Frågan om journalistiken skall kunna hävda som princip att aldrig delge forskare opublicerat material är principiellt viktig. Den aktualiserar frågan om möjligheten att granska journalistiken. Den ställer journalistikens öppenhet och trovärdighet på spets.
Vi har stött på problematiken flera gånger, men låt oss ta det kända valstugereportaget som exempel. Vid flera tillfällen skrev vi till Janne Josefsson och frågade om det var möjligt att som forskare få ta del av det opublicerade materialet. Vi betonade att det handlade om seriös forskning, som följer etiska regler. Vi var självklart beredda att diskutera hur personers anonymitet skulle behöva skyddas. Något svar kom aldrig.
Helt otänkbart
Men i Journalisten 23/03 får vi svar från Josefsson. Det är nej. Enligt Journalisten säger Josefsson att detta är helt otänkbart. Det är en ”journalistisk grundregel att inte lämna ut osänt råmaterial till utomstående”. Tanken är att om man lämnade ut material till polis och åklagare skulle ingen kunna lita på journalisten. I artikeln instämmer Jan Guillou i detta. Han anser att det inte är en god ide att lämna ut råmaterial till forskare: ”Det skulle stöta på alltför stora hinder av både praktisk och principiell natur”. Guillou säger att ”Stora delar av det icke sända materialet kan betraktas som källmaterial och är därför sekretesskyddat”. Han sägs hävda att det är ytterst osannolikt att utomstående skulle kunna bedöma ett material och dra slutsatser om hur det borde ha redigerats.
Argumenten är vanliga. Därför finns skäl att granska dem. Vi menar att de är ohållbara.
1. Det faktum att det är en journalistisk grundregel att inte lämna ut material är inget bra argument i sig. Det är inte SVT själv som bör sätta dessa principer. Polis, läkare, forskare, myndigheter av olika slag kan inte skapa egna principer för vad man vill offentliggöra och inte.
2. Man måste skilja på att lämna material till forskare och till åklagare. Det är en helt annan sak att låta materialet granskas av vetenskapen och att använda materialet i rättsliga processer.
3. Att det finns praktiska problem är inget argument mot att alltid säga nej. Det finns praktiska problem när myndigheter skall delge både forskare och journalister källmaterial (enligt offentlighetsprincipen) men dessa problem kan som bekant lösas. Granskande journalister accepterar väl inte praktiska skäl till att inte få ta del av material.
4. Forskning handlar inte om att tala om hur reportage borde ha redigerats. Det finns naturligtvis inte ett riktigt sätt att använda ett intervjumaterial. Forskning handlar om att utifrån väl etablerade metoder studera t ex hur innebörden i utsagor kan förändras beroende på hur de återges.
5. Det är vanligt att man hänvisar till lagstiftning och hänsyn om källorna när man säger nej till att delge opublicerat material. Det kan finnas material som med hänsyn till meddelarskydd skapar problem. Men meddelarskyddet handlar om rätten till anonymitet. Detta är knappast tillämpligt när det gäller att få del av intervjuer med personer som varit huvudpersoner i sända reportage. Smygfilmade personer kan knappast vara anonyma källor. Guillou hänvisar till att källmaterial kan vara sekretesskyddat. Men journalisters intervjumaterial faller väl inte under sekretesslagstiftningen. Inom vetenskapen finns dessutom stor vana att hantera känsligt material på etiskt korrekt sätt.
Berättigat krav
Journalistiken har gått i spetsen för kraven på offentlighet. Det är ett berättigat krav i en demokrati. Men varför skall journalistiken själv konsekvent stå utanför detta? Inom forskningen finns ett etiskt krav att forskaren måste kunna visa upp sitt grundmaterial och låta detta granskas av andra. Varför skall detta inte gälla journalistiken? Den granskande journalistikens ide är att den som hemlighåller blir misstänkliggjord. Politikers offentliga versioner antas dölja sanningar. SVTs ovilja att delge forskare material kan väcka samma misstankar.
Vi har hört journalister säga att det skulle hota deras trovärdighet om de lämnade ut opublicerat material. Vi tror det är precis tvärtom.
professor i Medie- och kommunikationsvetenskap, Örebro Universitet
fil dr i Medie- och kommunikationsvetenskap, Örebro Universitet
fil dr i Journalistik och Masskommunikation, Göteborgs Universitet
