Mediernas granskning – en luftbubbla

Medierna, som produceras av produktionsbolaget Tredje statsmakten Media AB, hade läst Ika Johannessons reportage ”Sanningen om Mikael Persbrandts avhopp från Dramaten – och spelet bakom kulisserna” i senaste numret av tidskriften Filter och låtit sig inspireras. Utifrån huvudrubriken: ”Offentliga hemligheter och stoppade debatter” skulle nu redaktionen undersöka den ”okritiska skildringen av hur Thorsten Flinck behandlades på Stockholms stadsteater 2000”. Inslagets exempel är en (!) över nio år gammal intervju med Thorsten Flinck publicerad i DN Kultur (13 december 2000), av undertecknad. Det är anmärkningsvärt att programledare Petter Ljunggren med flera, med uppdraget att granska medier, inte kan finna fler – och mer aktuella exempel.

Hela inslaget kretsar sedan runt den här DN-artikeln, som får statuera exempel på undermålig, icke-granskande kulturjournalistik. Bland annat får Thorsten Flinck och Suzanne Osten okommenterat uttala sig om DN-artikeln. Osten ”blev förbannad”, medan Flinck (som ironiskt nog får mest utrymme av alla) avslöjar att han ljög, samt att en kulturjournalist borde ha sett igenom lögnerna.

Exakt vad Flinck ljög om framkommer inte. Inte heller får undertecknad bemöta Osten, Flinck eller tesen att ”kulturjournalister inte berättar sanningen”.

Annons

Som jag minns var DN Kultur en av de första redaktionerna i landet som berättade turerna runt Sotarpojken och Flinck. Jag minns också att Suzanne Ostens upprördhet handlade om teaterledningens brist på agerande. Hon liksom andra på Stockholms stadsteater mådde dåligt över att dåvarande teaterchefen Peter Wahlqvist låtit Flinck arbeta så länge med Sotarpojken, trots att Flinck inte varit förmögen att genomföra teaterprojektet samt att ensemblen for illa.

Det här finns med i DN-artikeln, det står att Flinck ”missbrukar dagligen”. Han insisterar att han hade kunnat genomföra uppsättningen, att ”föreställningen fanns i hans huvud”. Men i samma artikel finns även en källa på Stockholms stadsteater, som ville vara anonym, som sade att det inte fanns förtroende för Thorsten Flinck: ”han ska inte ha kommit i tid, uteblivet helt och varit oförmögen att förmedla sin version”.

Dagen efter (14 december 2000) publicerades i journalistikens logik en uppföljande artikel i DN Kultur, också av undertecknad, där Peter Wahlqvist får frågor om avskedandet av Flinck, och varför han inte ingrep tidigare. Detta informerade jag också reportern från Medierna om (jag till och med mejlade artikeln, då hon själv inte lyckats få tag i den). Av någon outgrundlig anledning finns inte det här med i inslaget. Skälet som jag kan se är att om det hade tagits med, skulle vinkeln inte hålla. Det skulle inte finnas någon story.

Att vara den som ofrivilligt får ikläda sig rollen som den undermåliga, naiva kulturjournalisten, som sväljer allt med hull och hår – är givetvis inte smickrande. Att DN Kultur hängs ut som enda dåliga exempel på misslyckad granskning är också, i det här fallet, felaktigt.

Men betydligt allvarligare är det att en så kallad SR-redaktion, som ska granska medier och dess aktörer och som borde gå i bräschen för god journalistik – visar så allvarliga journalistiska brister vad gäller ensidighet, research och faktagranskning. Det om något urholkar förtroendet för journalistiken – och oss journalister, oavsett bevakningsområde. 

Kajsa Henemann, reporter och redaktör på psykologtidningen, före detta kulturjournalist

Svar: Det är naturligtvis inte roligt att framstå som naiv, och det är förståeligt att Kajsa Heinemann vill slå tillbaka. Däremot är det svårt att hitta mycket av substans i hennes rallarsvingar mot vårt inslag när det gäller ”ensidighet, research och faktagranskning”.
Utgångspunkten var, som Heinemann nämner, Ika Johannessons artikel i Filter. Vi följde helt enkelt upp med att ställa frågan varför kulturredaktionerna missar att gå bakom kulisserna i de fall som artikeln tar upp, och dessutom nämner vi ytterligare ett fall som det tidigare inte berättats om. En stor del kom att kretsa kring vad som hände på Stadsteatern i samband med den havererade uppsättningen av ”Sotarpojken”. Historien är förvisso inte ny, men det är ett flagrant exempel på när journalister misslyckats att beskriva de verkliga problemen, och ett fall som vi kunde gå in mer specifikt på, eftersom Thorsten Flinck lät sig intervjuas och förklarade hur han tidigare hade ljugit.
I Kajsa Heinemanns intervju med honom (DN 13/12-00) tilläts han ge en förskönad sagoversion om vad som hänt, och bilden av att föreställningen i princip var färdig.
Det var många som reagerade på den okritiska hållningen i artikeln, bland andra Suzanne Osten. Vi intervjuade henne och naturligtvis lät vi Heinemann bemöta kritiken. Att hon påstår motsatsen är märkligt.
Den uppföljande artikel som Heinemann nämner (DN 14/12-00) – och som hon absurt nog påstår att vi skulle ha undanhållit för att inte vår ”story” skulle falla – bekräftar snarare bristen på ambition att ta reda på hur det ligger till. (Det är för övrigt en artikel vi hade tillgång till redan när vi pratade med Heinemann tvärtemot vad hon påstår, vilket kan vara värt att nämna i sammanhanget.) Här är det istället teaterchefen Peter Wahlqvist som oemotsagd kan berätta sin version, som fortfarande ligger långt ifrån sanningen. Han förklarar att ”det är möjligt att Thorsten Flinck tog på sig en för stor uppgift när han lämnade manuset och övergick till att berätta sin egen historia”. Inget om det som var kärnan i det vi tog upp, att det var ett aktivt drogmissbruk som orsakade haveriet, och fortfarande långt ifrån en sann version om vad som hände och vem eller vilka som bar ansvaret.
Till sist kan det vara värt att påpeka att poängen med reportaget inte var att hänga ut en enskild reporter, vilket förhoppningsvis framgår för den som lyssnar. Vi lyfter både upp frågan om ambitionerna på kulturredaktionerna, och om en tystnadskultur i teaterns värld, där Ekots aktuella granskning för övrigt ger gott om exempel.

Petter Ljunggren, programledare på ”Medierna”
Marie-Caroline Biver, reporter