Mediers skyldighet att tala om självmord
När jag slutade gymnasiet fick jag ett telefonsamtal om att en tjej i min gymnasieklass hade tagi sitt liv. Då kunde jag inte förstå att det hade fått ske, men i dag kan jag förstå hur det kunde hända.
Alla tonåringar funderar någon gång på döden, men hyschas alltför ofta ner av vuxna som själva inte gjort upp med sin dödsrädsla. Då börjar ungdomar grubbla och i värsta fall kan omständigheter göra att funderingar kring självmord växer fram.
Ungdomar har ett behov av att prata om självmord – men har ofta inte någon vuxen att dela det med. I stället blir chattforum och hemsidor som presenterar olika självmordsmetoder den enda möjligheten att lätta sitt hjärta och få svar.
När ungdomar överväger och slutligen genomför självmordsförsök har de ofta bett om hjälp flera gånger om. Det fanns dock ingen som hade tid att se signalerna, eller valde att inte se dem och framför allt inte tog sig tiden att förstå att det var på allvar.
Medierna är försiktiga med att skriva om självmord och dess konsekvenser. De tror att rapportering uppmuntrar fler unga att ta sitt liv. Den tystnaden är lika dum som att se någon begå ett brott och gå därifrån utan att agera.
När Uppdrag granskning på bästa sändningstid tog upp ämnet kunde liv ha räddats. Tyvärr fick två psykiskt instabila personer som står bakom två självmordsguider dominera programmet. Två personer som själva skulle behöva professionell hjälp.
Det är inte människorna bakom självmordsguiderna som drabbas när självmord begås. Det är ungdomarna och deras familjer.
Det finns alltid sätt att förhindra självmord och det är att skapa ett samvete hos dem som vill försvinna. Det förstod jag efter att ha följt en behandling i destruktiva tankesätt och beteende.
Ungdomar som begår självmord tror att de är ensamma och unika i sin smärta. De saknar artiklar och TV-program om psykisk smärta och får framför allt inte diskutera den med sin omgivning. De här ungdomarna är övertygade om att deras familjer kommer att få det bättre när de är döda.
Det är mediernas skyldighet att låta familjer berätta om hur de förlorat sina barn och om såret som aldrig kommer att läka. Det är mediernas skyldighet att visa vilka signaler föräldrarna ska vara uppmärksamma på.
Vi behöver inte förbjuda självmordsguider för att förhindra självmord. Vi ska i stället gå till oss själva och se hur det står till med vår egen dödsrädsla. Klarar vi av att möta den kan vi öppna en dialog med ungdomar om självmord. Om vi tvekar låter vi hemsidorna utgöra ett hot mot våraungdomars liv och vi riskerar att förlora de vi älskar.
Den dagen vi själva vågar prata om självmord med ungdomar – då kan ingen hemsida ta dem ifrån oss. Den dagen är inte självmord tabu och hemsidornas maktfaktor försvinner.
Hanna Dockson
frilansjournalist
