”Mediestödet får branschen att tassa för makten”
En hel bransch har under alla år dansat och krumbuktat sig inför staten för att få pengar och ännu mer pengar. Nu är hela systemet nog på väg mot en, för tillskyndarna, plågsam krasch, skriver Robert Rosén.
”Presstödet korrumperar” var rubriken på en ledare jag skrev i Gefle Dagblad för runt 40 år sedan. Det gäller än. En hel bransch har under alla år dansat och krumbuktat sig inför staten för att få pengar och ännu mer pengar.
Nu är hela systemet nog på väg mot en, för tillskyndarna, plågsam krasch. Nästa år ska reglerna förändras.
Nu har staten alldeles tappat fotfästet och misslyckats följa den gängse ordningen med utredning, direktiv, remisser och propositioner. Ingen tidning vet idag vad som gäller för att de ska få stöd efter årsskiftet.
Otroligt, men också början till slutet för kanske 20, 30 eller ännu fler dagstidningar. Och finns det i så fall skäl till något stöd därefter?
Tidningsbranschen har ända sedan stödet infördes under 60- och 70-talet tassat för makten för att gynnas. Inte journalistiskt, gudskelov. Men i önskemål, remisser, krav och böner.
Bland tidningarna som inte fick stöd fanns kritiker, men de hördes knappt. Många av dem skulle då förlorat det mindre distributionsstödet, som även förstatidningarna åtnjöt, om den konkurrerande andratidningen skulle förlora sitt presstöd och kanske dö.
Relativt sett småpengar, men det räckte för att de skulle tiga. Det var i en sådan situation jag skrev den där ledaren. Den är lika aktuell idag.
Mats Svegfors är en hyvens man, men också närmast en symbol för presstödet. Därför var det något förvånande att just han blev utredare av det nya mediestödet.
Som chefredaktör för moderata Svenska Dagbladet, och ordförande i Tidningsutgivarna, TU, slogs han alltid för stödet där SvD då var den störste mottagaren. Allt medan tidningens politiske chefredaktör, framlidne Mats Johansson, ihärdigt slogs för stödets avskaffade.
TU-styrelsen teg i frågan. Bortgångne Stig Fredriksson, chefredaktör och vd för Jönköpings-Posten, missade dock aldrig att i styrelsen kritisera stödet och tala om ”armbågs avstånd mellan staten och pressen”.
Ingen höll med honom förrän jag som ung och ny suppleant omgående började göra det. Långt senare, försiktigt och rent principiellt, även bortgångne Thorbjörn Larsson, Aftonbladet.
I övrigt teg alla. Många hade ett egenintresse, som distributionsstödet, och TU skulle framstå som enigt. Alla företrädarna för Bonnier, Falu-Kuriren, UNT, Eskilstuna-Kuriren, Stampen och så vidare från tid till annan. Däribland flera av branschens mest kända namn, som Bengt Braun, Bonnier, Svegfors och när stödet var nytt bortgångne Hans Schöier, Eskilstuna-Kuriren, EK, samt givetvis Sune Lundh, vd på Värmlands Folkblad (s) och Ebbe Nordin, vd på Nya Norrland (s) som båda försökte bearbeta mig i presstödsfrågan.
Jag tycker att tidningar måste klara sig själva, de ska inte vara beroende av statens pengar. Betänk att SD kan få ännu mer inflytande. Stödet är dessutom kontraproduktivt.
Vem vet vilka innovationer tidningar kommit på både journalistiskt och ekonomiskt om de hade fått klara sig själva utan att ägna så mycket kraft åt presstödet?
Snart tycks många av dem få chansen att bli mer innovativa än hittills, i förlängningen kanske alla.
Robert Rosén
konsult och rekryterare,
chefredaktör och ansvarig utgivare för Gefle Dagblad
mellan 1988 och 2004.
Fotnot: Detta är en kortad version av en text som publcierats i sin helhet på bloggen utkik.se
