”Mer pengar till televisionen och mindre till radion”

I debatten om framtidens public service är det tydligen säsong att avslöja ”elefanten i rummet”.

Det gjorde Christina Jutterström och några andra gamla public service-chefer häromdagen i Dagens Nyheter. Deras elefant visade sig vara det urgamla förslaget att slå samman Sveriges Radio och Sveriges Television till ett monolitiskt, sammanhållet bolag.  Skälet sades vara globaliseringen och framväxten av AI. Sammanslagningsförslaget hade av taktiska skäl försetts med ett glest lösskägg i form av ett krav på utredning av frågan, men artikelförfattarna kallade trots allt sig själva ”vi som ifrågasätter /den nuvarande/ ordningen/”.

Här kommer mitt elefantavslöjande:

Annons

Sammanslagningsförslaget har drivits av alla TV-chefer i modern tid, ända tills den klokare Hanna Stjärne tog över ansvaret för SVT.

Det egentliga motivet för TV-cheferna att driva denna fråga har alltid varit att man vill föra över ekonomiska resurser från radion till televisionen. De anser att radion bör avstå medel till televisionen därför att det blivit allt dyrare för SVT att konkurrera om rättigheter och stora evenemang. Frågan handlar alltså ytterst om radions resurser och framtida förutsättningar.

När Christina Jutterström var chef för SVT för tjugo år sedan drev hon öppet sammanslagningsfrågan. På DN-debatt den 11 februari 2008 utvecklade hon sin åsikt. På den tiden fanns inte TikTok och ingen hade hört talas om AI, så Jutterström hade andra argument vid denna tidpunkt.

Jutterström skrev att ”samtliga nyhetsredaktioner /bör/ slås ihop till en högkvalitativ public service-nyhetsbyrå med en enda gemensam webb i stället för dagens tre”. Hon ville avskaffa det hon beskrev som ”konstlad mångfald som består i att två journalister rapporterar en nyhet likartat i radio och TV.” Och hon ondgjorde sig över att ”Sveriges Radio har bland de bästa ekonomiska villkoren bland radiokollegerna i Europa”.

Nu är Jutterström ordförande för organisationen Oberoende public service, OPS, som hon var en av initiativtagarna till. I denna position driver hon alltjämt sammanslagningsfrågan, men med nya föregivna argument. Nu är det alltså globaliseringen och artificiell intelligens som kräver en sammanslagning. Dessa faktorer är naturligtvis viktiga, men jag tror inte att någon seriöst kan hävda att de har minskat behovet av mångfald i det svenska medieutbudet. Nedläggningar av dagstidningar och neddragning av annan journalistisk verksamhet har i stället ökat behovet av självständiga och oberoende nyhetskällor.

Nej, det är nog det gamla vanliga motivet som alltjämt gäller: mer pengar till televisionen och mindre till radion.

Jutterström, modell 2008, hade rätt på en punkt: det enda sättet att spara pengar på en sammanslagning är att slå samman programfunktionerna, nyhetsverksamheten och allt annat.

Numera hävdar sammanslagningsivrarna att det går att göra stora ekonomiska vinster utan att samordna programverksamheterna. Att bolagens ”administrativa kostnader” är så gigantiska att det finns stora besparingar där. Det är felaktigt.

Bolagens kostnader avgörs noga av den verksamhet de bedriver.

De tre bolagens personalavdelningar, ekonomifunktioner etcetera är anpassade till företagens behov. Och om det skulle finnas överkapacitet där gör företagsledningarna naturligtvis allt för att föra över resurserna till programverksamheten.

De kostnader som beror på att de är självständiga bolag är mycket begränsade.

De tre bolagens styrelser kostar årligen ungefär en miljon kronor vardera. Den enda styrelsen för en ny monolit skulle säkert behöva få högre arvoden, men antagligen kan man spara in en miljon eller två här.

Och den nya chefen för jätteföretaget skulle nog få högre lön än de tre nuvarande vd-arna. Och de chefer som, under den nya vdn, i det nya bolaget skulle ansvara för radio, TV och utbildningsverksamheten skulle sannolikt få lite mindre betalt än de tre vd-arna har idag. Här finns säkert en miljon eller två ytterligare att spara.

Men det är inte mycket ställt i relation till public service-bolagens årliga omsättning på mer 9000 miljoner.

Alltså: stora besparingar finns bara i en sammanslagning av programverksamheterna.

Så frågan blir om det vore värt priset, om det vore bra för Sverige.

En samordning av nyhetsverksamheten skulle innebära att lokalradion i praktiken skulle läggas ned. De cirka 20 medarbetarna vid varje lokalradiostation, som varje dag sammanlagt gör 240 timmar lokalradio, kan inte samtidigt producera en hel lokal kanal och leverera TV-nyheter. Och SRs unika utlandsbevakning skulle utarmas om korrespondenterna också skulle tvingas arbeta med TV. Och ett gemensamt data- och säkerhetssystem skulle göra ett enda bolag mycket mer sårbart för påverkan och sabotage än dagens decentraliserade modell; Sveriges beredskap skulle försvagas.

Sverige har idag antagligen Europas bästa public service-radio, vida överlägsen grannländernas. Det beror på att radion har fått utvecklas på sina egna villkor, i ett eget bolag och med anständiga resurser.

Och kostnaden per capita för hela public service är lägre i Sverige än i de övriga nordiska länderna.

Den fundamentala frågan är denna:

Vore det bra för informationsmångfald och opinionsbildning i Sverige om det skapades en enda supernyhetsredaktion med en enda ansvarig utgivare? Denna person och denna redaktion skulle få orimlig makt över agenda och världsbild och Sverige skulle bli ett mycket mer likriktat samhälle

Jag är medlem av OPS och jag är överens med Christina Jutterström och hennes kolleger om allt de skriver om stärkt oberoende för public service. Men paradoxen är att skapandet av ett jättebolag i praktiken skulle minska oberoendet. Monoliten skulle bli mer ifrågasatt och övervakad och lättare att påverka än dagens tre bolag.

I rubriken till DN-artikeln påstås att det var ”fegt” (av kulturministern) att inte ge Göran Hägglunds public service-utredning i uppdrag att utreda sammanslagningsfrågan.

Nu var det ju så att Sverigedemokraterna krävde just att sammanslagningen skulle ingå i Hägglunds uppgift så att resurserna till public service skulle kunna skäras ned. Att kulturministern sa nej till SD var klokt och kanske rentav modigt.

Mysteriet är hur det kommer sig att mina gamla vänner och kolleger har kommit fram till att de vill omfamna Sverigedemokraterna just i frågan om mångfalden i media. Och detta till priset av att de verkligt viktiga frågorna om public service oberoende kommer i skymundan.

OVE JOANSON

tidigare vd Sveriges Radio, tidigare styrelseordförande Sveriges Radio, tidigare ordförande Förvaltningsstiftelsen, medlem i föreningen Oberoende public service