”Metoo-bevakningen hade vunnit på att utredas enligt norsk modell”
Jag har några gånger försökt intressera svenska publicister och medieforskare för en metod som det norska medieetiska systemet använder sig av när prövning i en medieetisk nämnd inte räcker till – när man anser att en rejäl utredning av ett övergripande medieetiskt missförhållande behövs. Framgång för mina propåer har hittills uteblivit.
Förra veckan (den 10 oktober) presenterades en färsk utredning i Oslo som är om möjligt ännu mer ambitiös än de jag tidigare refererat till. De tidigare exemplen gällde självmord efter intensiv medierapportering, storstadsreportrar som invaderat ett lokalsamhälle efter barnamord och reporterpress mot oerfaren källa med koppling till metoo.
Den nya utredningen behandlar pressens roll i ett justitiemord – Baneheia-saken.
Två män dömdes för drygt 20 år sedan för att ha mördat två flickor i tioårsåldern i friluftsområdet Baneheia utanför Kristiansand i södra Norge. Den ene erkände brott efter DNA-bevisning, den andre som heter Viggo Kristiansen dömdes mot sitt nekande.
Det fanns motsägelser och oklarheter i åtalet mot Viggo Kristiansen men pressen undersökte inte dessa – trots påstötningar från hans familj och från privatspanare. Advokaters ansträngningar att få resning i målet misslyckades.
Det var först sedan Viggo Kristiansens kusin övertygat en erfaren journalist att undersöka fallet och skriva två böcker (2015 och 2021) som pressen och rättsväsendet vaknade.
För ett år sedan släpptes Viggo Kristiansen efter att ha suttit felaktigt fängslad i 20 år. Snart därefter tillsatte Norsk Presseforbund och stiftelsen Fritt Ord en grundlig utredning om pressens passivitet under alla dessa år.
Utredningen består av tre delar:
- En kvantitativ undersökning av 3 000 artiklar/inslag i åtta medier. Vilka kommer till tals i rapporteringen? Genomgången visar en massiv övervikt för polisiära röster. Andra källor som kräver egna initiativ av redaktionerna är sällsynta.
- En omfattande enkät till åtta redaktioner. Enkäten och uppföljande frågor efteråt har gjorts av fem redaktörer och reportrar under ledning av Arne Jensen som var ordförande för Norsk Redaktörförening 2013-2022. Gruppen konstaterar bland annat att rapporteringen är mera refererande än granskande, att pressen dragit sig för att närma sig morden igen av hänsyn till barnens familjer och att tunnelseendet lett till en ”bekräftelsefälla”.
- En analys utifrån del 1 och 2 ovan plus egna djupintervjuer med journalister och ifrågasättande advokater/privatspanare/familjemedlemmar utförd av medieforskaren Kjersti Thorbjørnsrud. Hennes slutsats är bland annat att pressen främjade och vidmakthöll polisens felaktiga berättelse om vem som var skurk och vem som var hjälte. Medan de verkliga hjältarna var de som ifrågasatte den gängse bilden.
Rapporten presenterades under ett tre timmar långt seminarium som filmades och kan beskådas i efterhand.
Utredningens upplägg och resonemang är absolut av stort intresse även i Sverige. Man bör då beakta att det norska systemet är mer sammanhållet än det svenska. Norsk Presseforbund är en paraplyorganisation som innefattar medieutgivare, redaktörsförening, journalistförbund och enskilda företag.
Norsk Presseforbund bemödar sig i sina utredningar om att tillsätta dem så att de har legitimitet såväl inåt i mediebranschen som utåt i samhället. Utredarna ska ha både kunskaper om medier och integritet i förhållande till mediebranschen. Det är alltså inte den medieetiska nämnden PFU som utför undersökningarna, utan de tillsätts av nämndens huvudman Norsk Presseforbund med externa krafter.
I Sverige krävs det måhända stadgeändringar för huvudmannen Medieetikens förvaltningsorgan för att tillsätta en utredning. Men om bara viljan finns så går det nog. Det är inte på MO/MEN det hänger om något ska hända i Sverige.
När jag skrev mera utförligt om detta i skriften Uthängd – inte bara #metoo (Institutet för mediestudier, 2020) så ordnades ett zoom-seminarium där Utgivarnas dåvarande ordförande ställde sig positiv till ett utredningsverktyg. Men efter skifte på ordförandeposten upphörde intresset såvitt jag vet.
I Sverige kan en utredning à la Baneheia till exempel granska vad som egentligen påverkade rapporteringen om metoo-hösten 2017. Såväl Aftonbladet om Benny Fredriksson som ett större grepp om de svenska nyhetsmediernas bevakning.
På Bokmässan häromveckan fördes en diskussion om en eventuell redaktionell masspsykos under hösten/vintern 2017/2018, något som har luftats tidigare men inte granskats på djupet. Visst gjorde Pressombudsmannen Ola Sigvardsson goda analyser av det som publicerades, absolut, men det räcker inte att analysera utfallet för att förstå hur det uppstod, hur resonemangen gick inne på redaktionerna och varför tidigare normer övergavs.
Detta är just sådant som Baneheia-utredningen försöker komma åt och förstå. Alla visste redan att norska medier varit för passiva i rapporteringen om Baneheia-saken. Men varför var de passiva? Vilka lärdomar kan redaktionerna dra för att inte gå i samma fälla nästa gång?
I Norge har tidigare utredningar direkt lett till förändringar och kompletteringar av deras medieetiska riktlinjer (som är en betydligt mer närvarande materia än i Sverige). Rapporten som kom efter en politikers självmord refereras det fortfarande frekvent till och erfarenheterna åberopas fortfarande efter 20 år. Bara det att utredningar fortsätter att användas tyder kanske på att man tillmäter dem viss nytta.
Torbjörn von Krogh
medieforskare,
tidigare bl a chefredaktör för Pressens Tidning
(Här finns rapporten som beskrivs ovan. Och här finns inspelningen från seminariet. Texten har först publicerats på Torbjörn von Kroghs Facebooksida, med undantag för de sista styckena)
