”När man behöver ett presskort är det ett fysiskt man behöver”

Ett presskort behövs ju normalt inte här i landet – som ID-handling är körkort, pass eller annan ID betydligt bättre, eftersom presskorten saknat QR-kod.

Men när man verkligen behöver ett presskort, så är det just det fysiska kortet man behöver.

Vid tillfällen som polisavspärrningar, militära avspärrningar, andra blåljusbegränsningar och inpasseringskontroller vid myndigheter och stora företag, begärs ofta att man lämnar över presskortet för en stund för att det ska kunna kontrolleras.

Annons

I krigs- och krisområden ute i världen begär departement, polismyndigheter och militära högkvarter oftast att få tillgång till pass och nationellt presskort för att kopiera för att kunna utfärda en ackreditering. Ett internationellt presskort, som förbundet utfärdar och propagerar för, är här sällan av värde, enligt min erfarenhet.

Ute på fältet i krigsområden begär ofta olika typer av vaktpersonal, soldater eller milis att få gå undan med nationellt presskort, ackreditering och pass för att kontrollera med överordnade eller andra.

Att i sådana lägen – såväl i Sverige som utomlands – lämna över sin telefon med ett digitalt presskort är uteslutet. Där finns ju idag oftast källor, telefonnummer och namn som inte kan hamna i andra händer. I Sverige är sådan information givetvis grundlagsskyddad.

När jag ställt Journalistförbundet inför dessa frågor, får jag veta att man vid en kontroll inte alls ska lämna över sin telefon med det digitala presskortet. Kortet ska istället ”kontrolleras genom att en QR-kod som finns på presskortet scannas på plats, via Frejas app i en mobiltelefon”.

Man tar sig för pannan.

Hur troligt är det att en stressad polisman vid en avspärrning, vaktpersonal vid ett storföretag eller ens inpasseringspersonal vid ett departement har en sådan app installerad på sin mobiltelefon.

Jag trodde att jag missförstått förbundet, och kontaktade företaget Freja, som ska tillverka de nya digitala presskorten:

”Jo, det är helt riktigt, för att kontrollera presskortet krävs Frejas app. Dessutom krävs uppkoppling för att kunna ta fram kortet på sin telefon”, förklarade Frejas tekniska support för mig.

Det är uppenbart att detta företag främst har kommuner och organisationer som kunder, där inpassering sker till ett enda kommunhus eller en arbetsplats, där Frejas app givetvis kan finnas. Men hela idén med ett presskort är ju att man ska kunna legitimera sig som journalist överallt i samhället. Det blir många som måste ladda hem appen…

Det lät inte som om supporten ansåg att just ett presskort var det bästa att kombinera med denna Frejas app.

Men det tycker tydligen Journalistförbundet som dessutom påpekar att ”om någon vill ha en kopia av presskortet kan det skickas som PDF”.

Jaha, istället för att lämna över sitt fysiska presskort till en vakt som snabbt tar en kopia, så ska jag som journalist få en mejladress eller liknande och sedan skicka en PDF som ska tas fram och sedan behandlas.

Det låter inte som om förbundsstyrelsen eller personal på förbundet har någon som helst erfarenhet som reportrar – då skulle man inte behandla denna fråga så lättsinnigt.

De största medierna har ju oftast egna presskort, så förbundets beslut kommer främst att drabba alla medlemmar som inte har DN, Expressen, SR eller SVT bakom sig. Ska dessa medlemmars arbete försvåras eller omöjliggöras enbart för att förbundsstyrelsen inte har tänkt färdigt här?

Det förefaller som om förbundet enbart ser presskortet som någon sorts allmän ID-handling, och då är det ju ett förståeligt beslut att införa digitala kort.

Men om presskortet ska användas som just en yrkesidentifikation, så är beslutet fullständigt obegripligt.

Förbundet upprepar gång på gång att medlemmar i fortsättningen ska kunna få sitt presskort omedelbart genom bara några knapptryckningar.

Men körkort, pass och annan godkänd ID-handling får ingen så snabbt. Man måste ansöka och lägga ner viss möda på att få sin nya handling.

Ett fysiskt presskort är ju på många sätt en minst lika värdefull handling som ett pass eller körkort, eftersom det legitimerar vår yrkesidentitet och i många fall möjliggör vårt arbete.

Så varför offrar Journalistförbundet allt praktiskt värde hos ett fysiskt presskort enbart för att man ska slippa ansöka om det och slippa hämta det? Detta är kanske ändå inte så väldigt fysiskt betungande var femte år, om det kan kombineras med andra ärenden.

Förbundet skriver i sitt svar till mig att ”vi är väl medvetna om att vi under en tid framöver kommer behöva arbeta hårt med att göra det digitala presskortet känt”.

Det handlar dock här knappast om att göra det digitala presskortet känt, utan att överhuvudtaget få det att fungera i praktiken.

Om förbundet av kostnadsskäl vill gå över till digitala presskort kan jag förstå det, men låt åtminstone de som fortfarande vill ha ett fysiskt kort få möjlighet till det mot någon form av avgift.

Anders Hellberg
nyhetsreporter på DN, Expressen och TT i 45 år