Navid Modiri: : Arbetsmarknadens moment 22
Jag vill skriva in mig på Arbetsförmedlingen Kultur under den befattning jag anser mig tillhöra. Jag menar inte att vara till besvär. Saken är den att jag vill söka jobb som journalist.
Sätt dig ner och räkna på fingrarna eller använd miniräknare. Sätt dig och addera de antal högskolepoäng du tror att jag har inom journalistik. Du kommer att komma fram till samma resultat som jag. Noll.
Sätt dig ner på samma stol. Addera hur många tidningar jag har skrivit för och hur många frilansuppdrag jag har haft. Jag föreslår att du börjar från 1999 när jag skrev min första krönika i en tidning med lite mindre upplaga till i dag när jag skriver för olika redaktioner på en av Sveriges största morgontidningar. Och det är inte min enda arbetsgivare. Jag är även krönikör på en tidskrift och kulturredaktör på en annan.
Jag menar inte att skryta. Det finns en annan sensmoral i den här berättelsen. Det handlar om vad som är viktigast.
bryt
Enligt Arbetsförmedlingen är jag arbetslös. Deras statistik säger att jag ligger hemma och gör ingenting. Mina stela fingrar, mitt tangentbord och träsmaken i min röv säger helt andra saker. Min väckarklocka, min kaffeskadade mage och min överfulla hårddisk är av annan åsikt. De kan enas om att jag har tusen bollar i luften, skriver, korrekturläser, recenserar, funderar, pratar i telefon och diskuterar med olika redaktörer och kontakter.
Jag kan sätta mig ner och räkna på hur mycket tid jag lagt ner på att fylla i blanketter, vänta i telefonköer där jag fått lyssna på den sämsta hissmusiken och gå fram och tillbaka under öppet hus på Arbetsförmedlingens kontor.
Orsaken är att jag inte kan vara normalt arbetslös som de flesta snälla ungdomar.
Jag vill skriva in mig på Arbetsförmedlingen Kultur under den befattning jag anser mig tillhöra.
Jag menar inte att vara till besvär. Saken är den att jag vill söka jobb som journalist.
Sätt dig ner och försök räkna ut hur jävla jobbiga Arbetsförmedlingen kan vara under ett halvår. Den ekvationen har jag gnisslat tänder och sparkat i väggar på grund av. Enligt vissa regler får jag tydligen inte stå som sökande som journalist. Detta eftersom jag inte har en journalistutbildning eller har kunnat, enligt vissa måttstockar, försörja mig som journalist.
bryt
Notera att detta är sagt efter mitt första år på folkhögskola där jag inte fick studielån utan under ett år betalade varje måltid på bordet, varje resa hem och andra utgifter med arvoden från frilansjobb. Notera att detta är efter att jag under hela hösten levt på mitt skrivande. Notera ett moment 22. Maskin vs människa.
Jag menar inte att vara till besvär men låt oss gå till andra sidan av likamedtecknet. Lösningen.
Att jag skaffar mig längre arbetserfarenhet. Ett fast jobb på en tidning. Eller en projektanställning. Men mitt i lösningen kommer ännu ett problem. Jobb delas inte ut i ren sympati. Du måste ha en journalistutbildning. Får jag inte kalla mig själv journalist fram till dess? Avsäger jag mig rättigheterna trots att jag befinner mig mitt i branschen och sliter lika mycket eller mer än många ”etablerade” journalister.
Jag vill vara till besvär. Jag vill skriva. Och jag tänker göra det med eller utan Arbetsförmedlingens hjälp.
