Nicolas Jändel: Förbundet är efter sin tid

Jag har tio år bakom mig som frilansjournalist och har sysslat både med artikeljobb och redaktörsuppdrag, allt har skett väldigt smidigt via F-skattesedeln. Sedan ett par år tillbaka har jag återkommande redaktörsuppdrag för LRF Media och till sist flyttade jag in i förlagets lokaler. Det blev mer praktiskt så med posthantering, bud med mera.

Avtalet mellan mig och förlaget har löpt på, jag fakturerar för mina tjänster och vi har dessutom upprättat ett uppsägningsavtal.

Men tydligen var det inte tillräckligt för den lokala fackklubben, som inte kunde tillåta mig att sitta och arbeta i lokalerna i egenskap av frilans – trots att både jag och uppdragsgivaren var nöjda. Valet blev att antingen flytta ut på stan igen eller bli projektanställd på halvtid. Förklaringen var att klubben bara följde gällande avtal och ville komma ifrån de fall där medieföretag utnyttjade arbetskraft kortsiktigt. Man nämnde även att det hade kommit fram i tidigare fall att frilansar, som ville ha anställning, inte vågade säga det utan stretade på under sina ”osäkra villkor”.

Annons

Jag tycker situationen blir lätt absurd. Jag är själv medlem i Journalistförbundet, jag vill vara med av solidaritetsskäl och tycker det är viktigt att fackföreningar finns. Men samtidigt är det viktigt att facket följer med sin tid. Det är faktiskt inte alla frilansjournalisters dröm att bli heltidsanställd. I dag går det att frilansa, hoppa på ett projekt ett tag, ha både A- och F-skattsedel och köra eget race vid sidan av fasta uppdrag. Det finns alla varianter.

Jag tycker nog att den här offermentaliteten ibland går för långt. I mitt fall fanns ingen konflikt och förbundet borde väl ändå försöka tillvarata mina intressen som medlem?

Visst är det skönt med regelbunden lön och semester­ersättning, men mitt uppsägningsavtal blir faktiskt sämre nu än det var tidigare. Ska jag tacka Journalistförbundet för det?

Nicolas Jändel

före detta heltidsfrilans, numera halvtidsanställd