”NMI för en strategisk kampanj för att så tvivel om klimatvetenskapen”

Som tidningen Journalisten har rapporterat om så har Näringslivets Medieinstitut, NMI, fokuserat på att göra ett slags granskningar av klimat- och energirapporteringen i svenska medier. Granskningarna har varit så omfattande att de beskrivs som en hatkampanj.

Verksamheten drevs tidigare som en del av Stiftelsen Fritt Näringsliv, och stiftelsen, som finansieras av Svenskt Näringsliv, har fram till 2023 varit en av uppdragsgivarna. NMI:s granskningar utgår från uppdragsgivarnas önskemål. Det handlar alltså inte om granskningar som ska främja en oberoende journalistik, utan tvärtom, granskningarna ska gynna NMI:s uppdragsgivares intressen. Ett exempel var när NMI på uppdrag av Skogsindustrierna tog fram en rapport som var kritisk till Dagens Nyheters rapportering om skogen, bland annat för att den enligt NMI inte fördjupade kunskapen om ”skogens ekonomiska betydelse för Sverige”. Att det är i Skogsindustriernas intresse att diskutera skogens ekonomiska betydelse behöver knappast poängteras.

Som forskare har vi undersökt hur desinformation om klimatfrågan sprids och hur klimatpolitik motverkas, och vi ser hur NMI:s granskningar och boken Professionell Klimatbevakning – guide för en konstruktiv journalistik av Anders Bolling och Svenolof Karlsson, som NMI gav ut i början av sommaren, följer tydliga mönster. Boken utger sig för att ge guidning i en komplicerad fråga, men får närmast betraktas som ett försök från NMI att påverka journalister till att tona ner allvaret i klimatfrågan. NMI:s författare framställer sig som mer legitima uttolkare av vetenskapen än övriga journalister, både genom att ifrågasätta journalisternas agenda och oberoende men också genom att ifrågasätta klimatvetenskapliga resultat.

Annons

Det finns en välfinansierad internationell propagandamaskin, som inom den internationella forskningen brukar benämnas ”the climate change denial machine” eller ”the climate change countermovement” och som på svenska kanske bäst översätts med den klimatreaktionära rörelsen. Sedan början av 1990-talet har denna propagandamaskin, som till stor del är finansierad av fossilindustrin och där konservativa tankesmedjor har spelat en central roll, arbetat intensivt med att motverka klimatpolitik. Den svenska tankesmedjan Timbro, som också drev NMI under namnet Timbros Medieinstitut fram till 2017, har länge varit en del av denna miljö, med kopplingar till bland annat det nyliberala Atlas-nätverket. Mats Olin som leder NMI, har själv författat två rapporter för Timbro som bland annat kritiserat SR och SVT för opartiskhet och har benämnt Naturskyddsföreningen som medias ”gullegrisar”.

Därför är det inte förvånande att många av de argument som NMI sprider genom sina granskningar och i boken, sedan länge cirkulerar inom den klimatreaktionära rörelsen. För att konkretisera det sätt som NMI och boken Professionell klimatbevakning förvillar och bitvis presenterar rena felaktigheter, går vi i detalj igenom elva påståenden i slutet av denna text. Detta ska inte ses som en uttömmande lista på de problem som finns med boken, men ger förhoppningsvis läsarna en grund att stå på för att kunna ta ställning till innehållet.

Vad gäller problemen som journalistklubben på SVT pekar på, med omfattande försök att styra och påverka vad journalister skriver och rapporterar om, så har NMI och näringslivets opinionsbildande organisationer arbetat hårt för att få journalister att tveka inför att granska svåra och komplicerade frågor som klimatet. De får dessutom god draghjälp av högerradikala medier som SwebbTV, som återkommande smutskastar klimatjournalister. Att attackera aktiva klimatjournalister å ena sidan, och å andra sidan skriva en påstådd guidebok till blivande klimatjournalister, är två sidor av samma mynt.

För snart 15 år sedan släpptes boken Merchants of Doubt av vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Eric Conway. Boken tecknade utvecklingen av en propagandamaskin som sådde tvivel om riktigheten i vetenskapens resultat och trovärdigheten hos dess företrädare. NMI är en del av denna propagandamaskin, och de gör allt de kan för att få journalister, och i slutändan oss medborgare, att tvivla på att det behövs en kraftfull och samlad politik för att kunna möta och mota klimatkrisens värsta effekter.

Kjell Vowles
postdoktor på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet, tidigare chefredaktör Klimatmagasinet Effekt

Kristoffer Ekberg
biträdande lektor i humanekologi vid Lunds universitet

Elva exempel på hur NMI:s författarna Anders Bolling och Svenolof Karlsson försöker förminska klimatfrågan och riskerna med den globala uppvärmningen:

1. Bolling och Karlsson beskriver journalister, forskare, och politiker som alarmister. Budskapet genom hela boken är att journalistiken inte har lyckats göra sitt jobb och att den lyssnar på vad som påstås vara aktivistiska och närmast ohederliga forskare som Johan Rockström och Michael Mann (sid 144). Detta följer ett internationellt mönster där konservativa tankesmedjor inte ifrågasätter vetenskapen som sådan lika mycket, utan i stället argumenterar för att klimatrörelsen (inklusive aktivister, forskare och journalister) är partiska och alarmistiska.[1] Bolling och Karlsson förväxlar också alarmerande med alarmism. Många alarmerande vetenskapliga larm har genom historien satt nya frågor på agendan och varit viktiga för att kunna genomföra flertalet reformer inom miljöpolitikens område. Men i boken avfärdas allting som är alarmerande som alarmism, trots att de vetenskapliga rönen bakom larmen är vederhäftiga.

2. Bolling och Karlsson misskrediterar ovan nämnde Johan Rockström bland att genom att vid flera tillfällen hänvisa till hans doktorsexamen inom agronomi, med insinuationen att han inte skulle ha någon kunskap om klimatet. Ett exempel är på sid 27, där Rockström jämförs med klimatforskaren Lennart Bengtsson med följande beskrivning: ”Lennart Bengtsson [har] inte bara varit professor vid fem europeiska lärosäten, utan också långvarig chef för Europas två ledande klimatforskningsinstitutioner … vilket enligt min bedömning sett till klimattemat vägde tyngre än Johan Rockströms agronomexamen.” En balanserad journalistik hade beskrivit att även Rockström har haft flera professurer och chefsuppdrag vid framstående klimatforskningsinstitut, men i stället omnämns enbart hans doktorsexamen inom agronomi som ett sätt att förringa hans kompetens. Detta är något som flitigt har gjorts på bland annat den svenska bloggen Klimatupplysningen som länge har sått tvivel om klimatforskningen.

3. En väl beprövad metod för att så tvivel är att fortsätta ställa frågor om sådant som redan är känt, något som den klimatreaktionära rörelsen plockade upp från tobaksindustrin. Ett exempel från Bolling och Karlssons bok är när de på sidan 155 uppmanar journalister att fråga om huruvida FN:s klimatpanel IPCC tar ”full hänsyn till möjliga naturliga orsaker bakom uppvärmningen”? Svaret på frågan är ja och har varit det sedan IPCC bildades. Organet bildades utifrån en oro över att mänskliga aktiviteter påverkar klimatet, men för att kunna säga något om vilka förändringar som är orsakade av mänskliga utsläpp, måste såklart IPCC också undersöka vilka som inte är det. Den som läser eller bläddrar i den senaste rapporten från arbetsgrupp 1, som rör det naturvetenskapliga läget, kommer att till exempel hitta ett avsnitt som handlar om påverkan från solen och förändringar i jordens omloppsbana (avsnitt 2.2.1) och ett avsnitt om påverkan från aerosoler från vulkaner (avsnitt 2.2.2). Men genom att journalister uppmanas att ställa frågan om och om igen, så ger det sken av att allting inte är besvarat.

4. Ytterligare ett sätt att ställa frågor är genom att förstora osäkerheter. Bolling och Karlsson skriver mycket om hur temperaturerna under 2023 och 2024 har överraskat de flesta klimatforskare. Värmerekorden under 2023 slogs med större marginaler än vad som kunde förutspås av klimatmodellerna, vilket gjorde många forskare oroliga. Det är fortfarande inte helt klarlagt varför temperaturerna tog ett sådant skutt, möjligtvis handlar det om att renare bränslen i fartyg minskade mängden aerosoler i luften vilket i sig minskar uppvärmningen. Men även om forskarna inte är eniga om exakt varför temperaturerna steg så mycket som de gjorde, så är de eniga om att det inte hade hänt utan människans utsläpp av växthusgaser. Bolling och Karlsson (sid 233) föreslår att journalister ska ställa frågan ”Kan människans utsläpp verkligen förklara den plötsliga ökningen av medeltemperaturen 2023 och 2024?”, vilket blir en insinuant fråga när vi vet att svaret är att människans utsläpp förklarar delar av ökningen, även om de kanske inte förklarar allt.

5.  Att både hålla med och misskreditera IPCC är en strategi som har blivit vanlig inom den klimatreaktionära rörelsen. Det finns två typer av argument som är vanliga för det här, det ena är att hävda att de sammanfattningar för beslutsfattare som publiceras med varje rapport är politiska, medan de som vill förstå vad vetenskapen egentligen säger måste läsa de tusensidiga rapporterna. Detta är, kort sagt, nonsens. På sid 93 i Bolling och Karlssons bok beskrivs sammanfattningarna som ett ”rent politiskt dokument” och detta skulle vara eftersom sammanfattningarna måste godkännas av regeringsrepresentanter från FN:s medlemsländer. Anledningen till detta är för att IPCC bildades under kalla kriget, och påverkades av en logik där det fanns djup misstro mellan Sovjetunionen och USA. För att ingen skulle kunna anklaga det andra landet för att styra forskningen utifrån egna syften, skulle rapporten därför godkännas av alla. Men när sammanfattningarna godkänns finns även författare till den underliggande rapporten med, vilket garanterar att det inte står något i sammanfattningarna som saknar stöd i rapporten.

6.  Det andra sättet att både misskreditera och hålla med IPCC är genom att russinplocka de delar som gynnar ens syften. Det finns ett tydligt exempel av detta i kapitel 9, där Bolling och Karlsson skriver att IPCC varken ser eller förutspår en ökning av extremväder förutom vad gäller värme och temperatur. Detta är helt enkelt fel. De bygger sitt argument på tabell 12.12 från kapitel 12 i IPCC:s arbetsgrupp 1:s senaste rapport. Författarna beskriver det som att tabellen ”sammanfattar kärnan i 254 sidor med detaljerade slutsatser om extrema väderhändelser” (sid 184), ett påstående som är helt taket ur luften. Det tabellen sammanfattar är kortare avsnitt (12.5.2 plus delar av 12.5.1) som handlar om huruvida klimatextremer påverkade av människans utsläpp är eller kommer att bli tillräckligt tydliga, och i så fall när, för att statistiskt särskiljas från naturliga fluktuationer över en längre tid. Detta är en vetenskapligt svår sak att göra, vilket framgår i IPCC-rapporten. Bland annat på grund av det ofta saknas historiska tillförlitliga data över extremväder i olika regioner, att det saknas enhetliga mått på naturlig variabilitet, och att de studier som har gjorts på området (och som IPCC bygger sin rapport på) ofta har använt olika metoder, vilket gör det svårt att göra en enhetlig sammanvägning av studiernas resultat. På grund av dessa osäkerheter är IPCC avvaktande med att dra troliga slutsatser, vilket syns i tabellen. Det är också viktigt att påpeka att statistiska signaler bara kommer att kunna upptäckas i efterhand. Väderextremer måste ha pågått i flera år innan de påverkar statistiken så pass mycket att de särskiljer sig från naturliga variationer.

Hade Bolling och Karlsson bemödat sig att titta lite närmare på avsnittet 12.5.1, där IPCC sammanfattar riskerna per region, hade de förstått att IPCC bland annat förutspår att tropiska cykloner kommer att bli mer intensiva (men färre); att i stora delar av Europa och Nordamerika så kommer översvämningar i samband med kraftig nederbörd att öka och skogsbrandssäsongen bli längre; att längs delar av Asiens kustlinje kommer kusterosion och översvämningar att öka; och i södra Afrika kommer torka att bli vanligare.

Bolling och Karlsson hade också kunnat titta på sidan som kommer efter tabell 12.12 i IPCC-rapporten, i det som kallas Cross-Chapter Box 12.1. Där sammanfattar IPCC kunskapsläget från flera olika metodologiska perspektiv (till skillnad från tabellen på sidan ovan). Här skriver IPCC att redan nu vid en grads uppvärmning har antropogena utsläpp bland annat bidragit till att med stor sannolikhet öka regnmängderna vid vissa specifika cykloner, till att antalet kraftiga cykloner troligtvis har ökat det under de senaste fyra decennierna, och till att väder som ökar brandrisken har blivit vanligare i många regioner.

7.  Ett av de områden där klimatforskningen har gått klart framåt det senaste decenniet, är det som kallas attribution studies. Det handlar kortfattat om att jämföra modellkörningar med observerbara data, och att köra modeller med och utan mänsklig påverkan på klimatet, för att på så sätt försöka uppskatta hur mycket mer sannolik och hur mycket mer intensiv en väderhändelse har blivit på grund av människans utsläpp. Detta avfärdas av Bolling och Karlsson på sidan 151 med att ”det vetenskapliga värdet [är] tvivelaktigt”. På sidorna 167 och 168 diskuteras forskningsfältet ytterligare. Utan att ge någon förklaring till varför de tycker att det vetenskapliga värdet är tvivelaktigt, tycker de att ”det enklaste och rakaste sättet att agera för World Weather Attribution [den forskningsorganisation som är världsledande inom attribution studies] skulle vara att alltid referera till vad IPCC har att säga om extrema väderhändelser” (sid 168). Detta är ett bisarrt påstående, eftersom kapitel 11 i IPCC:s rapport handlar just om attribution studies. En av grundarna till World Weather Attribution, Friederike Otto, är också en av huvudförfattarna till detta kapitel och här fastslås det igen att det med stor sannolikhet finns en koppling mellan många olika typer av extremväder och antropogen global uppvärmning. Gissningsvis är Bolling och Karlsson missnöjda med att World Weather Attribution inte använder sig av den tabell som de själva har russinplockat från IPCC rapporten (se punkt 7).

8. När Bolling och Karlsson diskuterar World Weather Attribution använder de sig även av halmgubbar. De menar att journalister som rapporterar om deras studier, borde använda verb som ”tror”, “kan” och ”bedömer” eftersom det alltid rör sig om uppskattningar (sid 168). Detta är lätt att hålla med om, men tvärtemot vad Bolling och Karlsson hävdar, är det redan praxis. Till och med den artikel från brittiska The Guardian som Bolling och Karlsson själva refererar till för att underbygga sitt argument (sid 167), har följande rubrik och ingress: ”Pakistan floods ‘made up to 50% worse by global heating’ / Study says climate crisis likely to have significantly increased rainfall and made future floods more likely”. Den som hävdar att detta slår fast säkra samband får underkänt i engelsk läsförståelse.

9.  Källkritik är något varje journalist bör vara vaksam på. Därför kan man undra varför Bolling och Karlsson lägger stor vikt vid en bok av Javier Vinós, en tidigare cancerforskare och neurobiolog som är utgiven på ett förlag som av allt att döma är Vinós eget (förlaget, Critical Science Press, saknar hemsida och av de tre böckerna från förlaget som säljs på Amazon är två skrivna av Vinós och den sista är en bok som tidigare spreds inom den klimatreaktionära rörelsen som gratis-PDF). Vinós bok är inte kollegiegranskad, och i första kapitlet hävdar författaren att han har en fördel i att förstå klimatfrågan just eftersom han inte är klimatforskare och därmed inte utbildad inom vad han menar är klimatforskningens dogmatiska skola om att koldioxidutsläpp är ett stort problem. Ett sådant påstående borde få varningsklockorna att ringa för varje seriös journalist, men i stället för att stanna upp och reflektera skriver Bolling och Karlsson att Vinós teorier är ”banbrytande och kastar ljus över hela vår förståelse av klimatsystemet” (sid 201).

Vinós bok kan ses som ytterligare ett exempel på hur dessa argument ofta sprids. En överväldigande del av de böcker som sår tvivel om klimatfrågan är antingen egenutgivna eller utgivna av konservativa tankesmedjor och 90 procent ges ut utan kollegiegranskning.[2]

10. Bolling och Karlsson menar att denna banbrytande teori av Vinós skulle förklara varför Arktis värmdes snabbt i början av 1900-talet, eftersom de hävdar att ”människans utsläpp kan inte ha bidragit på något märkbart sätt till uppvärmningen i början [3] av 1900-talet, vare sig den globala ökningen eller den mer markanta ökningen i Arktis” (sid 201). Detta är fel. Mängder av forskningsartiklar (som till skillnad från Vinós bok har undergått kollegiegranskning) har kommit fram till att människans utsläpp visst var en faktor som i början av 1900-talet bidrog till temperaturökningen tillsammans med naturliga variationer. Detta kan ses som ytterligare ett exempel på hur det går att så tvivel genom att ställa frågor där svaren är åtminstone delvis kända, eftersom detta ger sken av att osäkerheterna är större än de är.

11. Det är vanligt inom den klimatreaktionära rörelsen att måla upp klimatrörelsen som något som är styrt av makthungriga intressen. I Bolling och Karlssons bok är det miljörörelsen och dess organisationer som påstås vara dessa intressen, och genom att jämföra äpplen och päron försöker de påskina att miljörörelsen har makten i Bryssel. De jämför (sid 100 och 101) antalet lobbyistmöten genomförda av några europeiska miljöorganisationer med mötena genomförda av några svenska företag, med argumentet att miljöorganisationer är mer aktiva. Men med tanke på att organisationerna representerar hela EU (äpplen), medan företagen bara representerar Sverige (päron), är detta inte så förvånande. Som tur är finns det dock forskning som faktiskt har jämför äpplen och äpplen. Här har lobbypengarna i EU från företag och organisationer som står bakom Parisavtalet och vill verka för en energiomställning summerats och jämförts med pengarna från företag och organisationer som är involverade i fossilindustrin eller som av andra skäl inte står bakom avtalet. Den första gruppen spenderade 17 miljoner euro på lobbying 2019, medan den andra spenderade 99,1 miljoner euro.[4] Det är uppenbart att den ekonomiska makten inte ligger hos miljörörelsen.

Noter:

[1] Coan, Travis G., Constantine Boussalis, John Cook, and Mirjam O. Nanko. ‘Computer-Assisted Classification of Contrarian Claims about Climate Change’. Scientific Reports 11, no. 1 (December 2021): 22320. https://doi.org/10.1038/s41598-021-01714-4.
[2] Dunlap, Riley, and Peter Jacques. ‘Climate Change Denial Books and Conservative Think Tanks: Exploring the Connection’. American Behavioral Scientist 57, no. 6 (2013): 699–731. https://doi.org/10.1177/0002764213477096.
[3] Se till exempel Hegerl, Gabriele C., Stefan Brönnimann, Andrew Schurer, and Tim Cowan. ‘The Early 20th Century Warming: Anomalies, Causes, and Consequences’. WIREs Climate Change 9, no. 4 (2018): e522. https://doi.org/10.1002/wcc.522; Xiao, Haixia, Feng Zhang, Lijuan Miao, X. San Liang, Kun Wu, and Renqiang Liu. ‘Long-Term Trends in Arctic Surface Temperature and Potential Causality over the Last 100 Years’. Climate Dynamics 55, no. 5 (1 September 2020): 1443–56. https://doi.org/10.1007/s00382-020-05330-2; Fyfe, John C., Knut Von Salzen, Nathan P. Gillett, Vivek K. Arora, Gregory M. Flato, and Joseph R. McConnell. ‘One Hundred Years of Arctic Surface Temperature Variation Due to Anthropogenic Influence’. Scientific Reports 3, no. 1 (12 September 2013): 2645. https://doi.org/10.1038/srep02645.
[4] Plehwe, Dieter, Moritz Neujeffski, and Tobias Haas. ‘Climate Obstruction in the European Union: Business Coalitions and the Technocracy of Delay’. In Climate Obstruction across Europe, edited by Robert J. Brulle, J. Timmons Roberts, and Miranda C. Spencer, 320–46. New York, NY: Oxford University Press, 2024.