”Ny milstople i Kinas medieoffensiv”

I veckan höll den kinesiska staten en ”World Media Summit” i Urumchi, huvudstaden i uigurernas hemland Östturkestan, som i Väst går under det kinesiska namnet Xinjiang (”den nya fronten”).

Värd var den kinesiska statens nyhetsbyrå, Xinhua, som låter meddela att över fem hundra journalister och andra deltog, från 208 olika medieorganisationer och 106 länder.

Gästerna serverades ett fullt program med rundturer och dansande uigurer, en vanlig komponent i Kinas nya turist-strategi. Målet är att sälja in den strikt kontrollerade folkmordszonen som turistmål, handelspartner, och investeringsobjekt — samtidigt som man knyter till sig lojala utländska mediearbetare som sprider ”rätt” budskap i sina hemländer, om Kina och om uigurerna. Allt detta enligt nya riktlinjer utfärdade av partichefen Xi Jinping, när han kände att allt motstånd hade krossats.

Annons

Bland de inbjudna i Urumchi fanns bland andra Reuters, AP, The Hindu, och Al Jazeera. Inga av dessa verkar dock ha producerat något från mediegalan. Men många andra bidrar. Galan markerar i själva verket en ny milstolpe i den strida ström av journalister och diplomater från ”vänligt” inställda länder, som Kina de senaste åren arrangerat Potemkinresor för.

Vissa återkommer gång på gång, som till exempel Bassam Zakarneh, en representant för palestinska Fatah, som under galan öppet prisade Kina och fördömde all kritik mot Kinas förbrytelser mot mänskliga rättigheter som ”lögner” (trots att samma kritik framförts i officiella rapporter från FN, som nyligen återigen beklagat Kinas samarbetsvägran).

Just palestinska företrädare ger Kina en viktig draghjälp, eftersom många nu världen över sympatiserar med palestinierna, misstror information från väst, och ofta är mer benägna att blunda för den kinesiska regimens förbrytelser. De flesta muslimska stater står ju dessutom helt på Kinas sida, både i FN och i medier — detta baserat på en politisk samsyn, och ett nytt ekonomiskt beroende. Bland de få undantagen i den muslimska världen finns AlJazeera i Qatar, samt några turkiska medier, som rapporterar sanningsenligt om uigurerna.

De kinesiska propagandacheferna kan alltså glädja sig åt många framgångar jorden runt. Man skaffade sig först en närmast total kontroll av alla kinesiskspråkiga media jorden runt, och nu gör man snabba insteg i andra språk och marknader, till exempel genom egna massiva investeringar i afrikanska medier. Deras resurser är i princip obegränsade.

I väst finns det visserligen en ny misstänksamhet, till dels på grund av Kinas nära allians med Putin. Men det är ändå anmärkningsvärt hur drastiskt mediebevakningen av Kinas pågående uiguriska folkmord avmattats radikalt, även i Sverige där media också tystnat. Kinas massiva censurapparat på hemmaplan bidrar förstås starkt till att blockera mycket information. Deras intensiva förföljelse av uiguriska flyktingar utrikes hjälper också till. Men en hel del läcker faktiskt ut nästan dagligen, inklusive om folkmordsprogrammets nya faser: masstvångsarbetet, fängelserna, konfiskeringen av alla barn, bulldozandet av kulturarvet, och så vidare. Men mycket lite skrivs om allt detta. Precis som den kinesiska regimen vill ha det.

Och hur kan Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa gå och fira den kinesiska flaggan utan ett ord om folkmordet — utan att svenska journalister ställer frågor? Går han och firar den iranska fanan också? Nu stod han ju där med Kinas ambassadör Cui Aimin som representerar folkmordsregimen, och som dessutom var konsulärchef i Peking just när de började blockera alla svenska besök hos den kidnappade Gui Minhai — men journalister frågar aldrig om det heller. Varför inte?

Magnus Fiskesjö
forskare vid Cornell university, USA
tidigare chef för Östasiatiska Museet, Stockholm, och före detta svensk kulturattaché vid ambassaden i Peking