Offentliganställda kommunikatörer behöver inte vara demokratins dödgrävare
Jag är journalist, stolt medlem av Journalistförbundet sedan 1979. Med förbundet och grundlagen i ryggen har jag alltid känt mig trygg i mitt arbete att med allmänheten som den egentlige uppdragsgivaren ta fram och berätta om hur saker och ting ligger till.
Inte dölja, lägga till eller på något annat sätt förvanska verkligheten så att den skulle passa min arbetsgivare bättre. Medier som följer de pressetiska reglerna arbetar inte så heller.
Men det finns det andra som gör vilka alltmer ostört, tycks det, vädrar morgonluft i att frisera fakta och framstå i bättre dager än vad de förtjänar. Vi pratar inte om det privata näringslivet, det hör till spelets regler och kallas reklam. Utan det handlar om stat, kommun och regioner, de offentliga arbetsplatserna, som har att genom demokratiskt fattade politiska beslut förvalta skattemedel i avsedd riktning.
Medborgare har rätt att veta hur denna verksamhet sköts. Jag vet inte om det var bättre förr, vi kanske hade lättare att prata direkt med myndighetspersoner, men informationen behövde inte vara rikligare och mer rätt för den sakens skull, vare sig för allmänhet eller mediekår. I dag vet vi däremot att vi får veta mycket genom den uppsjö av mediekanaler som myndigheterna har till sitt förfogande, solen lyser grant i trycksaker och sociala medier men skuggan av ökad otillgänglighet, finter och rent av desinformation tycks också tjockna.
Jag tycker det var ett stort misstag av Journalistförbundet när de offentliganställda kommunikatörerna slängdes ut ur förbundet. De uppfyllde inte villkoren för medlemskap genom sin anställningsform, det var det som avgjorde. Det var dock ett fatalt misstag, menar jag, att förbundet inte vände på steken och istället sa så här: Vi ska värna om vår yrkeskårs etablering på medieplattformen för stat, kommun och regioner. Offentliganställda kommunikatörer är välkomna i förbundet och vi kräver att dessa får och kan arbeta efter för journalister vedertagna riktlinjer som återfinns i de etiska spelreglerna för press, radio och tv, grundlagen, etc.
Den inställningen tror jag hade hjälpt att motverka den situation som är i dag då det väller in kommunikatörer i offentlig förvaltning vilka saknar stöd i att inte bete sig som reklamanställda. Just nu är den yrkeskåren mer att betrakta som demokratins dödgrävare när de ensamma på täppan riskerar att bli en förlängd arm för osund maktutövning.
Kommunikatörer har i dag en annan utbildning, målgrupp och syfte för vad de gör än en journalist. Det är inte de sistnämnda som vanligtvis förknippas med devisen att vårda varumärket. De förra behövs såklart för att klara informationshantering och kommunikation vid en offentlig verksamhet. Men det tillsammans med yrkesjournalister. Om båda yrkesgrupperna, när de är offentliganställda för att sköta kommunikation och information, välkomnas att vara medlemmar i vårt fackförbund så kommer förhoppningsvis antalet offentliganställda yrkesverksamma journalister att öka jämte att vi får fler kommunikatörer som värnar om demokratin.
Anna-Mi Wendel
Läs DIKs svar här
