Öka pressen på Kinas statliga medier

Under kulturrevolutionen paraderades det kinesiska kommunistpartiets fiender – riktiga eller inbillade – på fullsatta idrottsarenor eller myllrande gator och torg. Syftet var att förnedra offret, samt avskräcka andra från att göra likadant.

Precis samma sak sker nu, men regimen använder sig i stället av statlig TV för att nå hundratals miljoner tittare. I mitten av april släppte rättsgruppen Safeguard Defenders en rapport om 45 av de drygt 150 framtvingade erkännanden som visats i kinesiska medier sedan 2013. Liksom under kulturrevolutionen föregås de av tortyr eller hot mot inte bara offret utan även dennes familj.

Journalister, bloggare, publicister, advokater, och anställda i NGOer (non governmental organization) utgjorde 60 procent av de granskade fallen som alltid har en politisk underton. Särskilt anmärkningsvärt är att också tre utlänningar drabbats; en britt och två svenskar.

När förläggaren Gui Minhai paraderades i februari på TV en tredje gång – fler än någon annan – så saknade han en tand. Enligt dottern Angela Gui har pappan inte bara blivit torterad, utan förvägras även vård för den livshotande nervsjukdomen ALS.

Efter att tidigare NGO-ordföranden Peter Dahlin utvisats från Kina, berättade han om hur statliga CCTV – som nyligen ändrade namn till China Global Television Network (CGTN) – kom till det underjordiska fängelset för att sköta produktionen av hans ”erkännande”. Dahlin tvingades stirra in i det statliga TV-nätverkets kameror, medan dess journalist läste direkt från ett papper som polisen stuckit till henne.

Rapportens innehåll kommer visserligen inte som någon chock för de som följer Kina. Som Safeguard Defenders understryker, så har statliga medier i allt större utsträckning blivit en propagandakanal sedan Xi Jinping blev president 2013. När CGTN invigdes för ett drygt år sedan uppmanade president Xi kanalen att ”berätta historier på ett bra vis” om Kina, och framställa landet som ”en upprätthållare av den globala ordningen”.

Trots att statliga kinesiska medier har en budget som ryska propagandachefer bara kan drömma om, så finns i dag ingen debatt likt den som förs kring Russia Today. När det nu är bevisat hur Kinas medier inte bara sänder utan även medverkar i produktionen av dessa förödmjukande ”erkännanden”, så måste åtgärder börja diskuteras.

När iranska Press TV sände snarlika erkännanden av iranska aktivister, mötes kanalen 2013 med sanktioner från EU. Detta trots att de iranska ”erkännandena” var färre till antalet och inte innefattade några europeiska medborgare.

Förutom att två svenskar paraderats på Kinas statliga TV, så utvisades en kinesisk korrespondent från Sverige 2010 för att ha spionerat på exilkineser från den muslimska folkgruppen uigur. ”Journalisten” var i själva verket en tjänsteman vid kinesiska ambassaden, som bedrev flyktingspionage med en tjänst på partitidningen Folkets Dagblad som täckmantel.

Det är ofattbart hur statliga kinesiska medier i dag har nio korrespondenter i Sverige, från såväl CGTN som Folkets Dagblad, utan att deras arbetsgivares metoder ens har ifrågasatts av vare sig svenska myndigheter eller Journalistförbundet.
                                                                                  Jojje Olsson