”Olika måttstockar när medier granskar välfärden”
Den senaste tiden har två exempel på allvarliga missförhållanden vid äldreboenden nått oss via medierna. I det ena fallet är ett av de största omsorgsbolagen ansvarigt.
Löften till äldre och anhöriga om smittskyddsrutiner under pandemin har svikits och företagets visselblåsarfunktion har havererat. I både nyhetsrapporteringen och debatten har fallet givits stort utrymme. Med rätta har företaget och dess ledning ställts till svars.
Det andra fallet rör allvarlig misshandel på ett äldreboende. Vid flera tillfällen har fysiska övergrepp begåtts på boendet. Efter hela fem larm från medarbetare enligt lex Sarah har kommunen anmält händelserna till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. I kommunens anmälan framgår det att det funnits en tystnadskultur och ett informellt ledarskap vid boendet sedan lång tid tillbaka. Veterligt har ännu ingen polisanmälan gjorts.
Också detta fall har fått medieuppmärksamhet. I en notis i Norrbottens-Kuriren.
Eftersom det inte framgår av notisen vem som driver äldreboendet, inte ens vilken kommun det gäller, går det inte att säga var ansvaret ytterst ligger. Men en inte alltför kvalificerad gissning är att detta boende inte drivs av något privat företag utan av kommunen själv.
När välfärd upphandlas måste den ansvariga kommunen eller regionen formulera krav som ska leda till den önskade kvaliteten. När kontraktet är skrivet måste det ske en uppföljning av att kravet verkligen uppfylls. På det sättet ger både upphandlingar enligt LOU och valfrihetssystem en möjlighet att faktiskt avgöra hur bra välfärdstjänsterna är. Det blir möjligt att granska och jämföra. Det blir också tydligt vem som bär ansvaret. Om inte kraven uppfylls är det den privata utföraren som gjort fel, är kraven för lågt ställda är det kommunen som bär skulden.
Det är förstås den som upphandlat som har ansvaret för uppföljningen. Men välfärden har ett givet allmänintresse, och därför har också massmedia en viktig uppgift här. I långa stycken sköter också de granskande journalisterna uppgiften väl, även om den privata utföraren ofta får klä skott för brister som i själva verket den upphandlande kommunen orsakat. Till exempel om bemanningen på ett äldreboende anses bristfällig, när det är kommunen som reglerat detta i avtalet.
Men då duger det inte att medierna behandlar privat respektive offentlig drift med olika måttstockar. Även när brister uppdagas i en kommunal verksamhet måste de ansvariga göras synliga och ställas till svars.
Om upprepade fall av misshandel fått försiggå utan att någon ansvarig agerar förrän efter femte gången larmet går är detta en tragedi, en skandal och ett brott även när det sker i en kommunal verksamhet.
Redaktionerna avgör givetvis själva hur den viktiga bevakningen av vår välfärd ska skötas. Här är några förslag på enkla principer som kan vägleda:
1. Om brister upptäcks i en verksamhet – tala alltid om vem som svarar för driften. Är det ett privat företag, eller är det kommunen själv?
2. Behandla de ytterst ansvariga personerna med samma måttstock. I företaget är det en VD, i kommunen är det oftast en chef inom till exempel socialförvaltningen eller i den politiska ledningen.
3. Om verksamheten är upphandlad – skilj på vad som är utförarens ansvar och vad som är en följd av villkoren i upphandlingen. Beror bristerna på det senare är det alltid kommunen som ska ställas till svars.
Jag vill gärna förtydliga att min ambition inte är att hänga ut just Norrbottens-Kuriren. Det var trots allt denna som skrev om misshandeln i den anonyma kommunen.
Håkan Tenelius
Konsult i offentliga affärer, TeneliusHolm AB
