Olyckligt val att göra Hälsingetidningarnas kulturbevakning till ett delat ansvar

Tidningarnas chefredaktörer replikerar att kulturbevakningen nu i stället får chansen att bli ännu mer lokal, alla fyra titlar får ”bättre möjligheter att lyfta kultur som tidigare inte kvalade in under den hälsingegemensamma bevakningen”. Som tidigare vikarierande kulturredaktör för hälsingetidningarna håller jag med om att detta lokalfokus är eftersträvansvärt, men det är egentligen ett svar på en annan fråga. Andelen inköpt material på kultursidorna verkar knappast ha påverkats av kulturredaktörens vara eller inte vara.

Självfallet kan vilken reporter som helst bevaka en konsert eller konstutställning. Men en kulturredaktör har ett större uppdrag än så. Dennes jobb är att se och förklara de övergripande skeendena i områdets kulturliv. En kunnig redaktör kommenterar och kartlägger samtiden, som när Busck ifrågasatte riksspelmannen Thomas von Wachenfeldts naiva inställning till den högerextrema stiftelse varifrån han mottog ett pris.

Jag har haft möjligheten att arbeta med flera av reportrarna i Hälsingland och de är initiativrika och knivskarpa skribenter som utan problem kan bevaka Hälsinglands många kulturevenemang. Problemet är att de varken har tid eller som uppgift att måla med de större penseldragen. Och vem ska då förena punkterna för läsarna?

Annons

Jag säger inte att man måste vara en disputerad litteraturvetare för att kunna skriva om ett boksläpp. I yrkets natur ingår en bred nyfikenhet: som journalist är man lite som en scout – alltid redo! Men en allmänredaktion med alla dess järn i elden kan inte förväntas hålla sig ajour med hela kulturlivet. Det fokus en driven redaktör har på sitt område ska inte underskattas.

Hälsingland har en stark konsthistoria och ett blomstrande kulturliv: där ryms världsarvsskyddade hälsingegårdar med konsthantverk av lin och inte minst en rik folkmusiktradition. Utan en dedikerad kulturredaktör riskerar Hälsingland att förlora sin mediala röst i den samtida kulturdebatten. Den röst som ska rikta strålkastaren mot områdets bortglömda eldsjälar och sätta agendan för den nya tidens kulturbevakning.

Ledarskribenten Lilian Sjölund utropar att hälsingarna förtjänar en stadig hand som kan sätta kulturen i sin kontext – inte bara berätta om den. ”Läsaren behöver guidas, uppröras eller hitta en röst att lita på”. Hälsingetidningarna bedyrar att vi måste ta kulturfrågorna på allvar. Och jag tvivlar inte på att titlarnas chefredaktörer gör sitt bästa i en svår tid för papperstidningar. Men det hjälper tyvärr inte det olyckliga valet att förvisa kulturbevakningen till ett delat ansvar med en redan mångsysslande allmänredaktion.

Anton Swärdhagen
reporter, Katrineholms-Kuriren