Pawel Flato: : Foto som utfyllnad
Främsta orsaken till dagens situation är avsaknad av gedigen kunskap i bildjournalistik hos redaktionsledningarna.
För något år sedan sökte man ny chef till kulturredaktionen på Sydsvenskan. Tjänsten innebar naturligtvis ansvar för det journalistiska arbetet, men också ansvar för tekniken på avdelningen (datorer, programvara, nätverk med mera).
Dessutom skulle personen utveckla och ansvara för arkivering och vidareförsäljning av textmaterial. Låter det lockande? Naturligtvis har en sådan tjänst aldrig utlysts. Däremot har exakt en sådan tjänst utlysts, av Sydsvenskan, fast då gällde det en ny chef för bildredaktionen.
Varför ser man så olika på bild- och textjournalistik? Vad får det för konsekvenser?
Vid en jämförelse av vad som skildras inom bildjournalistiken och den skrivna journalistiken är skillnaden häpnadsväckande stor. Flera stora samhällsfrågor skrivs det spaltkilometer om, men de skildras inte i bild. Ett exempel är Skandia-affären med efterföljande diskussion om girigheten bland näringslivets toppar och den allt mer urholkade solidariteten i samhället. Ett annat exempel är de höga sjukskrivningstalen och förtidspensioneringarna. I de senaste årens Årets Bild-böcker finns inte ett spår av dessa och även andra stora frågor som tidvis helt dominerat samhällsdebatten. Ett stort journalistiskt misslyckande.
bryt
Bildjournalisterna och de skrivande tycks ofta leva i olika världar, trots att de delar arbetsplats. Varför finns det en bildredaktion? Någon ”textredaktion” existerar ju inte. Om man på allvar betraktar fotografen som journalist så undrar jag vilka journalistiska skäl det finns att organisera de skrivande utifrån ämnesområden, men de fotograferande utifrån deras verktyg? Ett argument är kostnaden, eftersom det skulle krävas många fler fotografer för att täcka in åtminstone huvudområdena. Argumentet är dock ekonomiskt och inte journalistiskt. Här närmar vi oss kärnan i problemet. De, i förhållande till antalet skrivande, få fotograferna förväntas leverera journalistiskt relevant material till hela tidningen. Detta låter sig naturligtvis inte göras och resultatet blir att man alltför ofta endast nuddar vid ytan.
De senaste årens utveckling har främst bestått i ett mer estetiskt drivet bildspråk, på gott och ont. Det är alltså sättet att berätta och inte berättelserna som har förändrats. Om bildjournalistiken på allvar ska utvecklas så står redaktionsledningarna inför ett val. Antingen ökar man antalet fotografer och låter dem specialisera sig, precis som sina skrivande kolleger. Eller så arbetar man vidare med samma antal fotografer, men sänker ambitionsnivån vad gäller täckning. Detta i syfte att göra det möjligt att tränga på djupet i åtminstone några ämnen. Så länge fotograferna förväntas täcka alla områden, oavsett kompetens och intresse, kommer tidningarna fortsätta att publicera mängder av bilder vars främsta syften tycks vara att ”liva upp” sidorna.
Eftersom fotograferna i för låg utsträckning bidrar till det journalistiska arbetet devalveras deras värde och de blir umbärliga. Expressens uppsägning av fotografer för något år sedan tror jag till stor del berodde på detta.
bryt
Främsta orsaken till dagens situation är avsaknad av gedigen kunskap i bildjournalistik hos redaktionsledningarna. Detta kan förklaras med att det i grunden är en maktfråga. De flesta är nog, åtminstone teoretiskt sett, överens om bildens betydelse. Men att låta bildkunniga få mer inflytande innebär att man samtidigt måste släppa ifrån sig makt. Sådant brukar sitta långt inne. När jag för något år sedan modererade en paneldiskussion, med ett antal redaktionsledningsrepresentanter från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Göteborgs-Posten, togs just denna fråga upp. Varför finns inga med gedigen bildkunskap i ledningarna? Alla sa att kunskapen fanns (!) och att bakgrunden var mindre viktig. Det var den publicistiska kunskapen och känslan som var avgörande. Att paneldeltagarnas bakgrunder visade sig representera de flesta grundfunktioner på en tidning, utom just fotografi, ansågs sakna relevans.
Låt oss slippa de meningslösa utfyllnadsbilderna! Ansvaret för utvecklingen ligger hos redaktionsledningarna. Ge upp drömmen om den omnipotente fotografen, börja på allvar betrakta denne som journalist och agera därefter!
ordförande, Pressfotografernas Klubb Sverige
