Petra Quiding: Snedvriden rapportering från katastrofen
Jag har nyss sett ytterligare en nyhetssändning om katastrofen i Asien. Återigen från Thailand, återigen med svenskar i fokus, såväl på hemmaplan som i Thailand. Efter en vecka har jag vant mig vid att det svårast drabbade landet Indonesien nämns i slutet av rapporteringen och i förbigående. Och det land med minst antal döda och sårade Thailand, nämns först.
Jag har nyss sett ytterligare en nyhetssändning om katastrofen i Asien. Återigen från Thailand, återigen med svenskar i fokus, såväl på hemmaplan som i Thailand. Efter en vecka har jag vant mig vid att det svårast drabbade landet Indonesien nämns i slutet av rapporteringen och i förbigående. Och det land med minst antal döda och sårade Thailand, nämns först.
En förklaring är naturligtvis att Sumatras nordligaste provins Aceh är svår att nå, inte minst för svenska journalister. Men historien finns inte bara där, den finns bland de anhöriga på Java, bland indonesiska hjälporganisationer, bland indoneser i Sverige och i det faktum att stödet och uppmärksamheten så total har fokuserat på Thailand.
De senaste dagarna har tack och lov såväl SR som SVT minst en reporter på plats var. Tills skillnad mot de dussintal som finns i Thailand. Men fortfarande ligger materialet inte i topp, och fortfarande väntar vi på reportagen om hur lokalbefolkningen i alla de olika länderna har drabbats. Vad har hänt med reportagen från drabbade thailändska familjer? Hur ser dom på att deras döda ligger i högar och turisterna behandlas med silkesvantar? Hur ska vi lära känna indonesernas sorg, problem och trauman? Och jag vet att det finns många undantag, och framförallt vet jag att kollegorna på plats sliter hårt och gör ett fantastiskt jobb i en omöjlig situation. Men helheten ger en bild av att vissa människor är viktigare än andra och det är den nyhetsprioriteringen jag vänder mig emot.
Visst är svenskarnas sorg oerhört viktig, och den hjälper oss i viss mån förstå det som drabbat så många fler. Men proportionerna är horribla. Igår och idag börjar rösterna från de som verkligen drabbats komma fram, men det tog för lång tid. Varför? Har vi en så sned syn på “deras” viktighet och vår? I går, exakt en vecka efter annandagen, sa en av våra kollegor att Indonesien nu allt mer framstår som det land som är värst drabbat. Det stod klart för för de flesta av oss redan dagen efter.
Frilansjournalist
