Pinsamt självmål av Nordström

Jens B Nordströms främsta invändning tycks vara att jag “räknat själv”, något som man av hans text förstår är mycket suspekt. Andra skulle kalla det journalistik. Att göra min egen research när det gäller antalet miljardärer i Sverige var en nödvändighet eftersom sådana listor numera saknas. Jens B Nordström hävdar att det växande antalet miljardärer måste bero på att jag “räknat annorlunda” än Veckans Affärer och förbiser helt att det skiljer två år mellan listorna, en period där värderingarna för börsföretag, fastigheter och tech-bolag formligen exploderade. Det är förstås förklaringen till det stora antalet nya namn, liksom en flod av nya bolag som noterats på börsen och därmed synliggjort tidigare dolda förmögenheter. Det finns ett fåtal personer som man kan tycka borde kvalat in även på tidigare års listor, men frågan om varför de inte gjort det bör inte ställas till mig. 

Är det fel att inkludera även svenskar bosatta utomlands som Rickard Gardell? Nja, det har Veckans Affärer gjort i alla år och även Forbes listar exempelvis medlemmar av familjen Rausing som svenskar trots att de sedan länge är utvandrade, något som det hade tagit Jens B Nordström 30 sekunder att kolla upp.

Om jag hade exkluderat dessa namn hade det försvårat jämförelser och blivit missvisande.

Annons

Är Felix “Pewdiepie” Kjellberg miljardär? Nej, avslöjar Jens B Nordström som googlat och hittat siffror hos “internationella medieföretag”. Om han istället lagt lite tid på att ta reda på fakta hade han upptäckt att Felix Kjellbergs privata aktiebolag i slutet av 2020 hade över 500 miljoner i eget kapital. Vidare att företaget de senaste åren gjort en vinst före skatt på cirka 150 miljoner kronor per år. Att värdera ett sådant bolag till 1 miljard är konservativt, inte minst i det upptrissade börsklimat som rådde sommaren 2021 när rankingen gjordes. 

Jens B säger självsäkert att Forbes har “avsevärt strängare kriterier” för sina miljardärer utan att veta något om mina och missar att nämna att även enbart baserat på Forbes lägre siffror är Sverige enligt Financial Times tvåa efter Ryssland när det gäller dollarmiljardärernas tillgångar som andel av BNP, något som underminerar hans tes att jag är ute och cyklar.

Credit Suisse? Det stämmer att Sverige har ett utbyggt system av socialförsäkringar. Men samma sak kan sägas om en rad andra västeuropeiska länder, inte minst våra nordiska grannar. Det förklarar inte varför Sverige, enligt Credit Suisse, har en betydligt mer ojämn fördelning av förmögenheter än Danmark, Norge och Finland och andra jämförbara nationer. I grenen förmögenhetsklyftor, som är mitt fokus i boken, sticker Sverige ut nästan oavsett hur man mäter (jag konstaterar samtidigt att när det gäller inkomster är Sverige ett förhållandevis jämlikt land även om skillnaderna ökat). 

Money priming? I boken citerar jag Kathleen Vohs, flerfaldigt prisbelönt professor vid University of Minnesota och hennes artikel i Journal of Experimental Psychology från 2015 där hon gått igenom 165 experiment i 18 länder under 10 år. Underkänd forskning, slår Jens B tvärsäkert fast och anger som källa “de flesta som följer ekonomiska diskussioner.”. 

Uppskattningar av förmögenheter är av naturliga skäl behäftade med viss osäkerhet. Det vore närmast sensationellt om en bok så späckad av siffror och statistik som min inte skulle innehålla något enda fel, och jag hoppas att dessa isåfall uppmärksammas så att jag kan rätta. Min förhoppning med “Girig-Sverige” var att ge underlag till en seriös och faktabaserad diskussion. Glädjande nog är en sådan i full gång, bland ekonomer, på kultursidor, i affärspress, på tankesmedjor och hos ledarskribenter över hela Sverige. Att Jens B Nordström inte tillför särskilt mycket i en sådan debatt, eller i rollen som utvärderare av journalistik, torde härmed vara uppenbart.  

Andreas Cervenka

Läs Jens B Nordströms inlägg här.