Polisers namn hålls hemliga
”Det är bara i polisstater som polisen aldrig gör fel.” Uttrycket hörs ibland i samband med händelser där polisen kritiseras. Innebörden är att det i Sverige finns möjlighet att granska polisens verksamhet och att missförhållanden uppmärksammas.
Som medborgare är detta tveklöst något att vara glad över. Den som äger våldsmonopolet i en demokrati ska tåla granskning. Således en uppgift för medier och de flesta läsare av denna tidning.
Sedan den 30 januari står dock samma läsare inför betydande problem. Detta datum beslutade nämligen Högsta förvaltningsdomstolen att inte ge prövningstillstånd för en dom i kammarrätten i Stockholm (mål nr 6934-13). Kammarrättens avgörande innebär att personal som arbetar i länskommunikationscentralen vid landets polismyndigheter inte längre behöver uppge sitt namn på fråga från allmänheten. Myndighetens tjänstgöringslista, där namnet finns, omfattas nämligen av sekretess. Ett utlämnande ”kan skada den framtida polisverksamheten” som det står i kammarrättens domskäl.
För att förtydliga: Den reporter som ringer vakthavande befäl för att skriva om nattens brott kan inte längre räkna med att kunna skriva vakthavandes namn i artikelns pratminus.
Kammarrättens dom gäller SVT:s upprepade förfrågningar om att få ta del av namnet på vakthavande befäl under ett antal datum i samband med dödsolyckan vid Hjulstabron förra året. Uppsalapolisen har lämnat ut uppgifterna till Upsala Nya Tidning men säger nej till SVT.
Argumenten har varierat. Likaså kammarrättens domslut som i ett fall är på kolliderande kurs med senare avgöranden från samma domstol (jfr. mål nr 3190-13 med 4208-13).
Till stöd för sitt beslut att inte lämna ut uppgifterna till SVT anför kammarrätten ett rättsfall från tiden efter mordet på Olof Palme (RÅ 1991 not. 92). Då begärde en privatspanare att få veta vilka som arbetade i Stockholmspolisens länskommunikationscentral under mordnatten. Regeringsrätten sa inte helt oväntat nej till ett utlämnande. Det lagrum som kammarrätten hänvisar till (18 kap, § 1 st 2 Offentlighets- och sekretesslagen) omfattas av ett så kallat rakt skaderekvisit. Det innebär sekretess av den svagare graden. Men det spelar alltså ingen roll.
Konsekvensen är att kriminalreportrar i framtiden kan hindras från att följa upp nyheter i fall där polisen lämnat fel information eller där polis misstänks för brott.
Vad som är verkligt svindlande i sammanhanget är att vakthavande befäl i praktiken är myndighetschef efter kontorstid. Men vem han eller hon
är behöver alltså inte myndigheten berätta!
Svensk polis har högt förtroende hos allmänheten och sägs ibland vara en av de bästa poliskårerna i världen. Som medborgare är detta tveklöst något att vara glad över. Den som äger våldsmonopolet i en demokrati ska tåla granskning. Det är bara i polisstater som polisen aldrig gör fel.
Men var är den stat på väg där de som är satta att granska polisen hindras från att göra sitt jobb?
Carl Larsson
reporter, SVT Sörmland
