Pressfrihetens dag ett tillfälle för reflektion
Läget för det fria ordet förvärras för varje år. Vi måste försvara pressfriheten på det bästa sätt vi kan – genom att använda den. Det skriver Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling och ordföranden för Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp, Stephen Lindholm.
Varje år uppmärksammas Pressfrihetens dag runt om i världen. Det är ett tillfälle att hylla kollegor som trots allt använder pressfriheten – hur liten den än må vara. Vissa tvingas betala ett ofattbart högt pris. I mångas medvetande en sådan här dag finns Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i 16 år och över 200 dagar.
Pressfrihetens dag är också ett tillfälle för reflektion. När vi ser tillbaka på vad som har hänt det senaste året kan vi konstatera att läget för pressfriheten har förvärrats.
I måndags dödades hela tio journalister i Afghanistan. Nio av dem dödades i ett självmordsattentat och en BBC-journalist sköts till döds. Måndagens attacker visar att journalister blivit måltavlor i konflikter på ett nytt och mycket skrämmande sätt.
I Kina sitter den svenske medborgaren Gui Minhai i fängelse. Han använde pressfriheten för att ge ut böcker om Kinas politiska ledning. Gui Minhai kidnappades i Thailand och dök senare upp fängslad i Kina. Det var 2015. Drygt två år senare meddelade kinesiska myndigheter att Gui Minhai var släppt. Men fri var han inte. I januari greps han när han tillsammans med två diplomater från den svenska ambassaden reste till Peking för att få vård. Den kinesiska regimen visar att Sveriges vurm för pressfrihet har lite att hämta i Kina. Den svenska ambassaden kan inte ens ta sina egna medborgare under sina vingar i landet.
I Turkiet fortsätter president Recep Tayyip Erdogans jakt på oliktänkande. I förra veckan dömdes 14 journalister från tidningen Cumhuriyet till långa fängelsestraff. Under året som gått har vi sett hur Erdogans makt nått långt utanför Turkiets gränser och in i EU. Under en semesterresa greps den svenske journalisten och författaren Hamza Yalcin på flygplatsen i Barcelona. Han har som skribent för den regimkritiska tidningen Odak Dergisi kritiserat Erdogan. Under drygt en månad satt Hamza Yalcin häktad. Orsak: Turkiet hade utfärdat en arresteringsorder via Interpol.
Två grävande journalister har dödats i EU sedan förra pressfrihetsdagen. I oktober 2017 dödades journalisten Daphne Caruana Galizia av en bilbomb nära sitt hem i Malta. Ett halvår senare sköts den slovakiske journalisten Jan Kuciak och hans flickvän till döds. Att journalister som gräver i kontroversiella frågor baktalas och motarbetas är något som vi tyvärr fått vänja oss vid, men när någon tar en journalists liv har gränsen för länge sedan passerats. Ingen har hittills ställts till svars för morden på Daphne Caruana Galizia och Jan Kuciak. Samhället får aldrig acceptera straffriheten. Arbetet för att hitta de skyldiga måste fortsätta.
Tyvärr är Sverige inget undantag. Även här går förövare som ger sig på journalister fria. Fotografen Håkan Slagbrand misshandlades i sitt hem i maj 2017. Att hitta den skyldige och ställa personen inför rätta vore en viktig signal. Det skulle visa att den som skadar journalister inte går fri i Sverige. Men i stället för att lägga utredningsresurser på fallet verkade polisen i stället ha haft bråttom att lägga ner förundersökningen.
Vi ser också hur hot och hat mot journalister breder ut sig på nätet utan att rättsvårdande myndigheter har möjlighet att stoppa det. Det driver upp tonläget till nivåer som för några år sedan skulle varit oacceptabla. Det gynnar inte minst aktörer som vill så förakt mot medier och journalister.
En förutsättning för pressfrihet är att journalister tillåts arbeta utan styrning från vare sig politiker eller ägare. Detta är något som på senare tid utmanats på nära håll då Lärarförbundet organiserat om sin tidningsverksamhet utan att värdesätta det förtroende som tidningarna har hos sina läsare. Ett förtroende som har kunnat byggas upp bland annat tack vare förbundets vilja att värna pressfriheten historiskt.
Också när det gäller principiella frågor som offentlighet får det fria ordet stå tillbaka. Det ständiga införandet av nya sekretessbestämmelser hotar offentlighetsprincipen. Liksom myndigheters arrogans inför den grundlagsskyddade rätten att ta del av allmänna handlingar. Ett återkommande exempel är UD som nyligen fick förklara sitt agerande inför KU. På kort tid har också flera lagförslag presenterats som innebär ökade möjligheter för polisen och andra myndigheter att övervaka medborgarna. Det är förslag som i sin tur hotar journalisters möjligheter att skydds sina källor.
Det är lätt att känna hopplöshet när ytterligare ett pressfrihetsår ska summeras. Men när de som vill tysta oss går från ord till handling måste vi göra det samma. Fast i stället för odemokratiska metoder ska vi använda demokratiska. I dag anordnas till exempel en manifestation till stöd för Gui Minhai utanför Kinas ambassad i Stockholm. Att fysiskt samlas och utrycka sitt missnöje kan inte underskattas i dessa tider.
Många journalister som sitter fängslade vittnar om hur viktigt det är att deras kamp inte glöms bort. Via den europeiska journalistfederationens hemsida kan den som vill skicka vykort till fängslade journalister i Turkiet.
Men det kanske viktigaste just nu är att vi andra inte låter oss tystas utan att vi fortsätter det journalistiska arbetet. Efter mordet på Daphne Caruana Galizia har kollegor tagit vid för att berätta den historia hon aldrig fick möjlighet att slutföra. Initiativet går under namnet ”the Daphne project”. Poängen är lika sorglig som den är hoppingivande: ”You killed the messenger. But you won’t kill the message.”
JONAS NORDLING
ordförande i Journalistförbundet
STEPHEN LINDHOLM
ordförande i Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp
