”Programledare i radio och tv måste gripa in och styra debattsamtalet”

Om vi accepterar debatter som riggade skådespel där de inbjudna debattörerna inte ens försöker lyssna och bemöta argument, utan serverar färdiga repliker oberoende av motståndarens, har vi förlorat en av förutsättningarna för en fungerande demokrati.

Ett exempel: I Aktuellt den 23 november påstår SDs migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det tar i snitt tre till fyra år för en invandrare att få svenskt medborgarskap; hans kontrahent, Centerpartiets Jonny Cato, påstår att det tar tio till femton år.

Eftersom det är stor skillnad på tre år och femton år utgår jag från att bägge överdriver, alltså medvetet småljuger. Det är inte bra, särskilt inte om det skulle vara så att någon av dem talar sant. Samtalet blir meningslöst när verklighetsbeskrivningarna ligger så långt ifrån varandra. Här måste programledaren kunna gå in och fråga varifrån de har hämtat sina siffor. Eftersom man ska ha haft Sverige som huvudsaklig hemvist i minst fem år för att få sin ansökan om medborgarskap prövad kan man enkelt konstatera att åtminstone Aspling ljuger eller kraftigt överdriver. Det ska en programledare kunna konstatera i direktsändning utan att beskyllas för partiskhet.

Annons

Medvetna lögner, smärre eller större, borde inte få utgöra grunden för ett samtal i offentligheten. Men programledaren borde också ha ifrågasatt Catos påstående om att det tar tio till femton år att få medborgarskap. Hur ofta händer det? Ligger kanske snitt-tiden någonstans mitt emellan? Efter att ha korrigerat verklighetsbeskrivningen kunde samtalet tagit sin början.

Visst, det skulle ha upptagit några minuters sändningstid att komma fram till en rimlig utgångspunkt, men det kanske det är värt det för att få till ett samtal som är relevant. Det förutsätter förstås att programledaren är någorlunda insatt i det ämne hen ska debattleda, och vi vet ju att redaktionerna ofta är underbemannade och att det saknas resurser, fast kanske inte på SVTs flaggskepp eller hur? Men ibland är det inte de medvetet förvrängda verklighetsbeskrivningarna som omöjliggör samtal, utan en ovilja från politiker och makthavare att utveckla sina argument. De kommer till studion med tre färdiga repliker som de upprepar så gott som ordagrant oavsett fråga. Det är en förolämpning av såväl tittare som lyssnare och programledare, som måste upphöra, och även här kan programledaren ofta göra mer.

Ett till exempel: I ett samtal i P1 Morgon den 11 december debatterar KDs Andreas Carlsson och MPs Daniel Helldén regeringens förslag om att luckra upp strandskyddet. Carlsson menar att det kommer att vitalisera landsbygden med nya jobb bland annat, eftersom nuvarande strandskydd är alltför långtgående och inkluderar även diken och smärre vattendrag. Helldén menar att regeringens förslag kommer att utgöra ett hot mot allemansrätten och att populära badplatser och rekreationsområden kommer att privatiseras och bebyggas.

Alla som lyssnar fattar att det inte handlar om dikena och de smärre vattendragen, utan om badplatserna och rekreationsområdena. Därför är det en förolämpning av lyssnaren att låta Carlsson upprepa sina argument om diken och smärre vattendrag. Här borde programledaren ha stämt i bäcken och uppmanat de inbjudna att kliva upp ur skyttegravarna och debattera kärnfrågan. Det kan inte vara förenligt med god journalistisk sed att låta politiker och makthavare sitta i fem minuter och medvetet sabotera det som kallas öppen och fri debatt.

De två exempel jag har angivit är från närtid, men tendensen har funnits i decennier och har med all säkerhet bidragit till det utbredda politiker- och journalistföraktet, samt den populism som följt i dess spår. Självklart ska det mer till för att rädda demokratin, men ett mer aktivt och initierat programledarskap i offentliga debatter kan vara en viktig början.

Lars Hermansson
författare och kulturjournalist