Rapport från en polsk nyhetsredaktion

Jag försöker förstå vad det är fråga om, det är ju en lugn lördagsmorgon, jag är ledig i dag och jag är glad, för det är inte alltid lätt med en ledig helg om man jobbar på den polska Riksradions nyhetsbyrå. Jag har fortfarande i tankarna vad vi skulle göra i dag, jag min man och vår dotter som är 4,5 år.

”Vilken olycka?” frågar jag och sekund efter sekund stiger spänningen i mig, eftersom den 11 september i New York också började på liknande sätt; någon ringde och ville att jag genast skulle sätta på TVn.

”Det har skett en flygplansolycka, presidenten är död och hans fru, och alla som var ombord”.

Annons

”Den polske presidenten Kaczynski?” frågar jag, för jag är inte säker på att jag hör rätt.

”Lech Kaczynski och Maria Kaczynska också…”. Resten hör jag inte, för mina tankar börjar snurra i huvudet medan jag forsöker sätta på TVn. En liten blick på skärmen räcker för mig för att förstå, att det hon sa faktiskt kan vara sant, även om jag fortfarande inte kan ta in informationen helt och hållet.

Jag ser ett gult band på skärmen i bakgrunden, vilket indicerar att det som händer är ”urgent”. Jag tittar kort på det som står under bilden – presidentens flygplan kraschade – och rusar ut i korridoren. Jag skriker till min man att jag måste till jobbet och att han får ta hand om vår dotter. Fem minuter senare sitter jag i bilen.

Landets president och hans fru, plus 94 andra personer, döda ombord på ett flygplan, är svårt att smälta på en gång. Jag försöker samla tankarna och koncentrera mig på körningen. Jag sätter på radion och det hemska, att detta verkligen är sant, kommer över mig igen; oändliga nyheter, spänning i journalisternas röster.

Radions programledare får telefonförbindelse med journalisten som finns på plats – i Smolensk. Hon är en av de över 20 journalister från Warszawa som också åkte till Smolensk och som skulle rapportera om de högtidligheter som skulle ha ägt rum där, med presidenten på plats. Vanligtvis åker journalister i samma flygplan som presidentdelegationen, men den här gången hade presidenten bjudit in så många gäster att följa med. Journalisterna åkte med ett separat flygplan och landade en halvtimme före presidentplanet.

Tjejen som rapporterar på plats darrar på rösten, nästan på gränsen till gråt. Hon säger att journalisterna redan befinner sig så långt från flygplatsen, att det inte går att bekräfta någonting och att ingen kan ge någon information om det som egentligen hänt. Hon verkar helt förkrossad av att hon inte vet så mycket. Det är mindre än en timme efter tragedin.

Första intrycket på redaktionen när jag kommer; spänning överallt och fruktan i mina kollegers ögon. Jag frågar ingenting utan sätter mig framför den första lediga datorn. Informationsflödet är enormt. Vi är en nyhetsbyrå, men vår informationsservice är inriktad särskilt på radion, så vi producerar inte bara text utan också ljudband. Jag ser att mina kolleger inte hinner med arbetet att sända vidare den information de har; det är mycket som ”väntar i kö” och eftersom jag jobbar som editor, börjar jag hjälpa till att kolla och sända vidare till vår nyhetsservice.

Snart får jag en uppgift att reda ut vad som händer härnäst. Det är svårt att syssla med det när 96 människor dött, men jag vet att man måste ta hand om annat än olyckan. Vem tar över presidentens plikter om presidenten är död? Vad händer sedan? När ska det väljas en ny president? Ska presidentvalet hållas i höst som planerat? Vi ringer författningsexperter. De är inte ense om hur proceduren ska gå till.

Jag ringer därför min kollega, som väntar i parlamentet med andra journalister på det allra första uttalandet av talmannen. Det är han, som enligt författningen, tar över presidentens plikter och det är han som berättar hur presidentvalet ska gå till. Min kollega måste få veta om oenigheten för att klargöra och eventuellt ställa frågor. Jag försöker låta samlad medan jag pratar med henne om procedurerna, fast jag känner mig lite fånig. Jag är jätteledsen och det skulle kännas naturligare att ta hand om den egna sorgen i stället, men jag vet att vi jobbar för att människor skall få veta och vi måste förmedla snabbt och korrekt. Det är inte tid för någon personlig sorg nu.

Efter några minuters samtal, fattar jag att hon har en helt annan inställning. ”Det är ju inte det viktigaste just nu”, säger hon. ”Vad är då det viktigaste?”, frågar jag samtidigt som jag förstår hur dum den frågan låter. Jag fattar att vi inte är överens. Det bekräftar hon också; ”vi pratar inte samma språk”, säger hon.

Jag förstår att det är tragedin som är viktigast för henne. Tragedin är så stor att det är svårt att växla från det mänskliga till det sakliga. Det känns grymt och opassande för vissa och jag kan förstå det. Själv vet jag att man måste försöka koncentrera sig på det sakliga, för att jobbet ska kunna göras bra och snabbt på en nyhetsbyrå. Jag uppmanar henne att lugna sig, men jag vet att det är för sent – hon tycker att jag är okänslig och kall, något som jag inte alls är, enligt mig själv.

När jag för första gången har tid att lyfta blicken och titta på klockan, visar den 14.00. Från vår kollega i Smolensk får vi en lista på över 100 personer som skulle delta i högtidligheten där. Vi publicerar den listan. De flesta kan ha varit ombord på planet. Varken vi eller någon annan redaktion i Polen är säkra på vilka som var ombord, under de första timmarna. I sista minuten kan någon ha kommit ombord eller avstått från att åka. Så är också fallet den här gången, en av ministrarna i presidentens kansli som finns på listan kan helt plötsligt ses på TV. Han säger att han och en av presidentens sekreterare inte följde med planet.

Vi förmedlar snabbt att de två personerna inte fanns med ombord och att listan antagligen kommer att förändras. Omkring klockan 13.00 publiceras passagerarlistan på internet av ”Regeringens Säkerhetscenter”. Jag printar båda listorna vi har, tar en kollega till hjälp, och vi sätter oss och jämför listorna. Det är ju omkring 100 personer vi måste kolla och vi måste göra det så snabbt så möjligt. När vi tittar på namnen återkommer chocken; ”president Lech Kaczynski, Maria Kaczynska, justitieombudsmannen Janusz Kochanowski, centralbankchefen Slawomir Skrzypek…”, namn efter namn. Kan det verkligen vara sant? Vissa såg man ju på TV, så sent som igår… Reportrarna har svårare att smälta tragedin, de brukade träffa de här personerna regelbundet… Jag försöker att inte tänka på att vänsterpartiledare Jerzy Szmajdzinski finns bland de döda, han som jag pratade med så många gånger när jag sysslade med vänsterpartiet…

Jag skjuter bort ”mänskliga” tankar. Vi måste vara mycket exakta för att inte göra fel. Men jag känner att mitt försök att vara professionell börjar spricka, medan jag stryker namn efter namn på listan. Det visar sig att den nya passagerarlistan är kortare än den första vi publicerade. Det måste vara så att inte alla som skulle delta kom ombord.

Vi publicerar passagerarlistan med en förklaring att den skiljer sig från den första. Klockan 16.00 publiceras en lista till, den här gången på internet av ”Departementet för Interna relationer”. Den här gången är det en lista på dem som har checkat in, det vill säga de måste ha varit med på planet. Jag sätter mig med listorna en gång till och får någon slags panik när jag inte kan hitta något enskilt namn. Allt måste ju stämma. Hur skall jag korrigera, om jag gjort fel? Men det visar sig bara att någon som gjort den sista listan har förändrat första bokstaven och namnet jag letar efter finns på en annan plats. Men antalet personer i flygplanets team stämmer inte! Det visar sig att en tjej, som först räknades som flygvärdinna förflyttades till passagerardelen och står under kolumnen med presidentens säkerhetsfolk. Allt stämmer. Det är samma namn. Vi publicerar den tredje listan med en anteckning om att Agnieszka Wieclawek räknats till presidentens säkerhetsteam och inte till flygplanets team. När jag går hem klockan 18.00 bekräftar det polska ”Departementet för Interna relationer” officiellt att det är 96 döda. Så slutade den hemska dagen.

När jag i dag tittar tillbaka på den vecka som gått efter olyckan, var den det svåraste jag hittills varit med om när det handlar om journalisternas jobb i Polen. Det var mycket värre än 11 september, för det gällde ju oss själva. Det hände dock långt bort i världen och det gjorde situationen ännu mer overklig, ännu svårare att smälta. I stor utsträckning fick vi använda oss av utländska nyhetsbyråer och rysk TV som informationskällor. Jag tror att det var svårt att acceptera undermedvetet, för det gällde ju ”våra medborgare” och landets president.

Dagen efter tragedin kom det ett viktigt meddelande från Ria Novosti där det bara stod en mening: ”Kaczynski’s kropp togs upp ur flygplanets vrak”. Min kollega, som var ansvarig för utländska nyheter den dagen, fick någon slags blockad. Hon var inte säker på om hon verkligen skulle översätta texten rakt av.

”Skall jag verkligen skriva att hans kropp togs upp”?

”Det tycker jag”, sa jag. ”Det finns också 95 andra kroppar där och vi ska handskas med det framöver.”

Hon kunde helt enkelt inte smälta en sådan mening men hon kunde inte riktig förklara vad som var hennes dilemma.

Hela tiden pågick identifieringen av kroppar i Moskva. Dagen efter höll Ewa Kopacz, den polske hälsoministern som var på plats, en kort presskonferens för polska journalister.  Jag lyssnade till den och med en viss häpnad hörde jag henne säga att det var nagellacket på presidentens frus fingrar som fick dem att vara nästan säkra på att de hittat hennes kropp, eller kroppsdelar snarare. De identifierade Maria Kaczynska också genom ringen hon alltid haft på sig, på vars insida det fanns en inskription. När ministern slutat presskonferensen diskuterar vi kort om man verkligen borde förmedla uppgifterna så som hon sagt. Det var ju väldigt drastiskt, det bidrar inte till något, Maria Kaczynska är död och den hemska detaljen förändrade inte den saken.

Vi har som princip, att vi inte använder tabloidernas språk. Någon säger att om vi bestämmer oss att fömedla de ord ministern använder, kommer det att låta mycket starkare i radion än till exempel som en text i tidningen. Det skulle vara som en rubrik i tidningen. Jag tyckte, att vi skulle förmedla det hon sa. Det är ju som det är, hur grymt det än låter; man hade hittat Maria Kaczynskas ring och identifierat henne med hjälp av nagellacket.

Jag får en känsla av att den här tragedin tvingat oss att gå över en viss gräns av grymhet, vi annars inte skulle överträtt. Vi måste ju rapportera om 96 döda, den polska politiska scenens representanter, aktivister, biskopar, historiker, höguppsatta tjänstemän, eftersom verkligheten är sådan och de alla var svåra att identifiera. Nästa dag, i en av de viktigaste av Polens dagstidningar, ser jag rubriken ”Ringen från presidentens fru”.  

Det fanns många fler dilemman under de här dagarna. Det här till exempel: i vilken omfattning skulle man rapportera om spekulationer om vad som orsakade olyckan? Utredningen pågår. Spekulationer finns, fast man vågar inte tänka på dem.

I bakgrunden finns historien från 2008, när presidenten Kaczynski var på väg till Azerbajdzjan. Han ville att planerna skulle ändras så att flygplanet skulle landa i Georgiens Tbilisi. Piloten nekade eftersom det rådde krigsförhållanden i Georgien och han tyckte det var farligt. Presidenten sa efteråt till journalister, att piloten skulle vara ”mindre ängslig” i framtiden.

Alla känner den här historien, men ingen vågar ens tänka…  Under ”olycksveckan” pratades det nästan inte alls om historien från 2008.  En morgon under veckan fick jag en rapport från vår korrespondent i Ryssland. Han förmedlade att en av de ryska tidningarna oberopat polska journalister som påstått att piloten måste ha varit utsatt för utpressning av presidenten, att han skulle landa trots dåligt väder. Jag är inte för censur, men jag fattade beslutet att inte skicka det vidare till vår nyhetsservice. Om en polsk journalist står upp och vågar säga det här, skulle jag bli först att förmedla nyheten. Men jag tycker att det är fel att förmedla uppgifter från ”anonyma polska journalister” och till och med att göra det via ryska medier. Jag bad om råd av vår redaktionssekreterare och vi var eniga: vi skall inte förmedla spekulationer om skulden.  Det gäller inte bara presidenten, tänk vad pilotens familj skulle kunna utsättas för.

Några timmar senare fick jag återigen en obehaglig känsla av att situationen tvingar oss till att censurera verkligheten. Det är en nationell sorg och mitt i den går 300 människor på Krakows gator och skriker att de inte vill att presidenten skall begravas på slottet Wawel. Den idén (ingen vet riktigt vems idé det var) skulle vara precedensfall. Wawels slott betraktas som något slags nationell helighet; där begravdes polska kungar men hittills ingen president. En av mina kolleger antyder att man kanske ska ”tona ner” de här protesterna, det vill säga förmedla dem på ett begränsat sätt. Jag tror att det var fler i polska medier som festades att göra det, för det framkom i offentliga samtal att en del tyckte att det inte passade att protestera av respekt för de döda. Tack och lov var det ingen redaktion i Polen, vad jag vet, som censurerade de här tre eller fyra demonstrationerna.

Snart diskuterades också om presidenten är värd att begravas på slottet. En av dagstidningarna skrev till sist i en ledare att den avstår från att förmedla den diskussionen. Det är inte censur det handlar om, förklarade man, utan respekt för de döda. De lovade komma tillbaka till diskussionen när sorgen var över.

Nu är sorgen officiellt över, men kontroversiella situationer uppstår fortfarande. Samma dag jag skriver den här texten, publicerade en av dagstidningarna påståenden om att passagerare i presidentens flygplan visste att de skulle krascha. Tidningen åberopar anonyma källor i utredningen och skriver att på band som analyserats från cockpiten hörs det hemska skrik från dem som fattar att planet går ner. Några timmar efter den publiceringen, går försvarsdepartementet ut med ett uttalande och vädjar att man inte ska förmedla information som inte baseras på trovärdiga källor. De uppmanar medierna att vänta tills utredningen är klar.

Det var en konstig vecka; jobbig, sorglig, annorlunda, och historisk kan man säga. Aldrig hittills har jag varit med om så många "urgent" nyheter, som är så viktiga i en nyhetsbyrås verksamhet. Egentligen nästan allt var ”urgent” de dagarna. För hur skall man avgöra vad som är mest viktigt; det att flygplanet med 30 identifierade kroppar startar just från Moskva, eller det att de 30 kropparna körs i en karavan på Warszawas gator. Det är ju ”urgent” att den ryske presidenten är på väg till Polen till presidentens begravning, men viktigt är också att den amerikanske presidenten inte kommer till Polen (på grund av vulkanmolnen över Europa). Denna vecka lärde vi journalister oss säkert att man alltid ska kolla uppgifter innan man går ut med dem.

Allt kan hända, även ett presidentplan kan störta. De som någon gång rest med sitt lands delegation vet att det är svårt att tro att det ska hända något med ett sådant flygplan. Det har ju de bästa piloterna och viktiga personer finns ombord…

Det jag berättat är bara en liten del. Andra kolleger skulle nog ha berättat mer spännande historier, eftersom medierna i Polen verkligen varit annorlunda de dagarna. Så annorlunda att vissa journalister inte skämdes att visa sina tårar i TV. Jag tillät mig också att gråta mer än efter den 11 september. De gick inte annars, för vi journalister är ju människor vi också.