Replik: ”Är det så här jag vill ha mitt framtida yrkesliv?”

Replik till ”Bonnier News riskerar en förtroendekris bland Sveriges unga journalister”:

Bonnier News riskerar en förtroendekris bland Sveriges unga journalister, skriver ni? För mig har tåget för att vinna förtroende gått för länge sedan.

Jag är en ung tjej som drömde om att bli journalist redan på högstadiet och tog examen för det efterlängtade drömyrket under sommaren 2023. Jag drömde om att göra skillnad för människor genom journalistikens kraft, få möta människor jag aldrig hade fått chansen att möta, besöka platser jag aldrig hade fått tillträde till annars, granska företag och makthavare, göra feelgood-reportage och tunga reportage om livets alla bräckligheter. Få chansen att ge liv till mina kreativa idéer i text, bild, ljud och rörligt.

Men den drömmen springer ifrån mig ju längre tiden flyter fram. Jag visste att branschen skulle vara tuff. Men inte såhär förnedrande, på alla sätt och vis.

Hittills i min korta karriär har jag hunnit vara på några redaktioner och täckt för ledigheter, vab och sjukskrivna medarbetare. Men i ärlighetens namn, på vissa av redaktionerna har jag känt mig som luft och en som är där för täckandets skull. Jag har inte riktigt känt mig som en i gänget, vilket inte känts så bra i magen.

När jag har försökt söka mig vidare till nya arbetsplatser så har jag fått erfara chefer som inte svarar på frågor om olika tjänster som ligger ute, chefer som ignorerar telefonsamtal och mejl, chefer som inte återkopplar efter att man skickat in cv och haft intervju.

Det känns förnedrande. Det känns som man stannar i utvecklingen och jag har länge funderat på om det är dags att ge upp och släppa taget. Särskilt när man matas av nyheter om att redaktion efter redaktion drar ner på folk, varslar och lägger ner program och tidningar.

Men droppen blir någonstans när jag läser i Journalisten om bemanningsföretag som lönedumpar tidigare anställda och gör allt för att kringgå LAS. Är det såhär jag vill ha mitt framtida yrkesliv? Ignoranta chefer, lönedumpande arbetsgivare och taskiga attityder mot vikarier?

Nej, det är det nog inte. Jag har vänner som är journalister eller journaliststuderande och jag vet att flera vittnar om liknande upplevelser. Om vi fortsätter behandlas så här så kan ni nog räkna med att ni står utan vikarier den kommande tiden.

För min del är journalistutbildningen mitt livs största misstag och nu byter jag bransch, för gott. Någonting måste ju betala av mina surt förvärvade studieskulder.

Ung journalist
Skribenten är anonym men är känd för redaktionen.