Replik: ”Desinformation största hotet mot klimatjournalistiken”

Anders Bolling och Svenolof Karlsson skriver i sin debattartikel i Journalisten den 12 juni att svenskarna förtjänar en konstruktiv journalistik i klimatfrågan. De anser att ”klimatrapporteringen är okritisk och att den enda godkända klimatberättelsen är alarmistisk”. De ”uppmanar alla journalister att göra sitt jobb och ta reda på, till exempel vad FN:s klimatpanel IPCC faktiskt säger om klimathotet”.

Bollings och Karlssons retorik följer till punkt och pricka ett antal andra, internationella, journalister som till exempel Chris Uhlmann – en australiensare som också hävdar att journalistkåren är inkompetent och inte tillräckligt påläst när det gäller klimatjournalistiken. (Guardian 6 juni 2024).

”Den alarmistiska berättelsen var inte given för 25-30 år sedan” skriver författarna och hävdar att det rör sig om en ”symbios mellan politiken och miljörörelsen”. Det är snarare så att bevisen för ett klimatkrisläge hopar sig på ett sätt som gjort att de klimatförnekare som tilläts husera för 25-30 år sedan numera helt kan motbevisas och därför inte längre har en plattform.

Annons

Nyckelordet här är ”alarmistisk”. Ingen komplex utveckling är givetvis enbart negativ, men journalistikens uppgift är inte att enbart rapportera, utan att förklara och sätta i kontext. Journalistiken ska hjälpa människor att ta informerade beslut om sina egna liv och det gör man inte utan att hänvisa till det rådande läget. IPCC vidhåller att det finns mer än 50 procents risk att globala temperaturer når eller överskrider 1,5 grader innan år 2040.

Desinformation runt klimatet är orkestrerat och finansierat av den fossila bränsleindustrin. Ett stort antal organisationer arbetar med att kartlägga denna trollaktivitet, från Centre for Countering Digital Hate som publicerat ”The Toxic ten” – hur tio källor står för 69 procent av klimatförnekelsen i den digitala sfären, till Reuters Institute som publicerat rapporten ”Poles apart” om den orkestrerade polariseringen av klimatdebatten. Professor Jon Roozenbeek från University of Cambridge har lyft fram tobaksindustrins fördröjningsstrategi för att förlänga försäljningsfönstret för nikotin så länge som möjligt. Roozenbeek menar att fossilindustrin följer exakt samma strategi i ett försök att förlänga försäljning av fossila bränslen så långt möjligt. Strategin har tre steg: Så misstro, motattack och ”ljug inte” (för mycket). Syftet är att försena och försvaga lagstiftning. Fokus är på individuellt ansvar och efterfrågan för att undvika att minska produktion så långt det går.

Att Bollingers och Karlssons nya bok ges ut av Näringlivets medieinsitut, tidigare Timbro Medieinstitut, är knappast någon tillfällighet. Timbro har vid flera tillfällen kopplats till finansiering från fossillobbyn, senast i en granskning av ETC och Supermiljöbloggen, som publicerades den 4 juni.

Enligt professor John Cook på University of Melbourne, som skapat en taxonomi för klimatförnekelse, är det inte längre aktuellt att diskutera huruvida klimatförändringarna sker eller ej. Det som är målet nu är att sprida osäkerhet och förvirring (i detta fallet bland journalister) för att de ska känna sig obekväma och därför sluta skriva om klimatförändringarna. Bollingers och Karlssons retorik passar som hand i handske i Cooks kategori fem, som handlar om att hävda brist på tillförlitlighet (i detta fall bland journalister, som enligt dem inte kan sitt jobb).

Men det är när författarna skriver om ”klimatlobbyisterna” som dominerande influerare i Bryssel som foliehattarna riktigt blänker till. Här hävdar de också att ”de stora miljöorganisationerna sluter sina led kring sin gemensamma identitetsfråga”. Det skulle ju också kunna vara så att miljöorganisationerna faktiskt har läst IPCCs rapporter och grundar sina farhågor i det, vilket Bollinger och Karlsson bevisligen inte har gjort.

Som någon som fortbildar yrkesverksamma nordiska journalister i klimatjournalistik och hållbar journalistik ser jag ett växande intresse i journalistkåren för att öka sin kunskap om klimat och miljö. Det är komplexa skeenden, men ironin är också att IPCC, som Bolling och Karlsson refererar till, är bland de mer pessimistiska forskargrupperna. Redan i början av förra året gav de en ”sista varning” om att 1,5-gradersmålet inte kommer att nås och att planeten utom tvivel befinner sig i ett klimatnödläge. IPCC rapporterar såklart också framgångar, men det medierna äntligen gör, efter femtio år av kunskap om klimatförändringarna är att faktiskt ge en rättvis bild av klimatläget.

Författarna undrar när vi senast läste en nyhet om klimatet som var överraskande och intressant. Jag vill ge den svenska klimatjournalistiken lite högre betyg än så. Aftonbladets granskningar av Max hamburgares klimatkompensation i Uganda, HMs utsläpp i Bangladesh och IKEAs hållbarhetsmärkta ukrainska urskog är fruktansvärt bra gräv. Klotets program om allt från havsströmmar till klimatförhandlingarna lika så, för att inte nämna SVTs senaste granskning av Gina Tricot. Även i mindre medier händer det mycket. Så sent som i maj publicerade Fojo-arkivet som arbetar för att sprida bra lokaljournalistik en special om hållbar journalistik med bland annat inspirerande jobb om familjen från 2100 i Jönköpings-Posten, PFAS i Falköping och översvämmade flyktingförläggningar i Landskrona.

För de journalister som vill förbättra sin klimatrapportering vill jag rekommendera Fojos kurser Klimatet, Hållbar journalistik, som tar ett lite bredare grepp på hållbarhetsagendan, och förberedelsekurs inför COP 29 som kommer att beröra klimatsäkerhet. För att stärka klimatkunskapen bland journalisterna behövs riktig kunskap – inte desinformation.

Anna Maris
Hållbarhetsrådgivare och kursledare, Medieinstitutet Fojo (Linnéuniversitetet)