Replik: ”Hamrud och Kanje försöker ducka för saklig kritik”
Debatt Pressfeldts text handlar inte om några raderade tweets och erbjudande om genmäle har både givits och utnyttjats, svarar Stefan Bergmark och Behrang Kianzad Sydsvenskans chefredaktör och Annika Hamrud i en replik om Magasinet Konkrets Inas Hamdan-text.
Svar till Annika Hamrud och Jonas Kanje i korthet:
1. Victor Pressfeldts 14 000 tecken långa text handlar inte om raderade tweets.
2. Erbjudande om genmäle har både givits och utnyttjats.
3. Era formuleringar om nätkrigare, karaktärsmord och grova publicistiska övertramp borgar inte för en seriös debatt.
Vi börjar med Jonas Kanje. När han inleder med orden ”skriv något hårresande, fullt med insinuationer, överdrivna slutsatser och lite hittepå” så undrar vi om det är sin egen text som han åsyftar?
Till exempel det försök till ”kritik” av texten i Magasinet Konkret som erbjöd just utrymme till bemötande under rubriken ”Tendentiöst av Konkret”. Det var ett svar fullt av insinuationer, osanningar och lösa rykten, något som skribenten Victor Pressfeldt bemötte i detalj.
Kanjes val att publicera vår mejlkonversation, visar på ett grundläggande vis att här erbjöds just den möjlighet till replikrätt som krävs enligt god pressetisk sed samt etablerad rättspraxis.
Pressfeldts text är inte en nyhetstext, utan en opinionstext. Inas Hamdan är en offentlig person men återigen så handlade Pressfeldts 14 000 tecken långa granskning inte främst om Hamdan, utan om Sydsvenskans publicistik.
Hamruds och Kanjes försök att dribbla bort huvudfrågan genom att påstå att det skulle röra sig om några enskilda tweets är ett uppenbart försök att ducka för den sakliga kritik som framförs.
Det affektiva ordval som Hamrud, men även Kanje, initialt brukade samt att de inte kommit med uns av saklig kritik mot Pressfeldts text är avslöjande.
I den av Kanje korrekt återgivna mejlväxlingen så citerar han sig själv: ”Vid särskilt allvarliga anklagelser så gillar MO att bemötandet kommer samtidigt.” MO är här förkortning för Medieombudsmannen. Ja, vi överlåter åt Journalistens läsare att bedöma om detta var apropå ingenting eller ett hot om anmälan när möjlighet till genmäle givits. Texten var en opinionstext om en offentlig person och man kan verkligen diskutera hur ”allvarliga” anklagelserna var för reportern ifråga, eller publikationen som stod bakom denna journalists publiceringar.
Så till Annika Hamrud som verkar ha besinnat sig aningen i sin replik, men vi har alltjämt ytterst svårt att hänga med i den intellektuella akrobatik som krävs för att följa med i Hamruds resonemang.
Hamrud verkar tyvärr ännu inte ha läst Pressfeldts ingående granskning eftersom hon fortfarande och mot bättre vetande påstår att artikeln bygger på tidigare, numera raderade tweets. Vidare anser Hamrud att Pressfeldt borde ha tagit reda på vad Hamdan har för åsikter ”nu”. Exakt hur detta skulle gå till och hur lämpligt det är med åsiktregistrering verkar Hamrud inte direkt reflektera över.
Den uppmärksamme läsaren torde inse att Pressfeldts artikel främst aktualiserar Sydsvenskans publicistiska ansvar. Självfallet hade det väckt stor uppmärksamhet om en reporter som bevakat proisraeliska demonstrationer och dokumenterat antipalestinska slagord och därigenom fått enorm uppmärksamhet för sitt arbete senare hade avslöjats med att ha Hamas-sympatier.
De som nu beklagar sig över en saklig granskning hade sannolikt fördömt den publicist som låtit publicera Hamas-sympatisatörens avslöjanden från proisraeliska sammanhang. Särskilt om reportern i fråga tidigare belönats med Stora journalistpriset och blivit hyllad av ledarsidor som ett föredöme när det gäller yttrandefrihet. Allmänintresset hade varit tämligen omfattande.
Hamrud behöver kanske också upplysas om att långt innan Fojo och senare hon själv fick någon uppgift rörande hat och hot mot journalister, så var några av medlemmarna ur vår redaktion bland de mest utsatta i landet beträffande just hat och hot mot journalister, och var också bland de som aktivt och med stor framgång arbetade med att ta bort just hat och hot från till exempel Facebook. Detta i en tid när varken svensk polis eller journalistkåren i övrigt uppmärksammade frågan nämnvärt.
Att Hamdan blivit utsatt för hat och hot är som sagt något vi beklagar, men konsekvensneutral journalistik är just vad det är, något som Hamrud borde ha koll på. Att insinuera att vår publicistik skulle motiveras av hat, eller att vi skulle ställa oss likgiltiga till en hat- eller hotbild, är otroligt lågt.
Detta bevisas ytterst av att hon beklagar sig över bildsättningen av artikeln, som är sakligt illustrativ, nämligen ett porträtt på Hamdan mot bakgrund av just kriget i Gaza. En bakgrund vi använt i flera tidigare artiklar, bland annat när det handlat om SVTs bevakning av kriget i Gaza. Det är inte fråga om någon Charlie Hebdo-karikatyr, vilket vi också hade kunnat välja att göra. Men vi gjorde inte så, eftersom Pressfeldts artikel handlar om publicistik i en svår och komplex fråga som ytterst handlar om trovärdighet.
Att vår journalistik engagerar ser vi som välkommet och vi vinnlägger oss om att föra en nära och ingående diskussion om vår publicistik, som när vi förklarade varför vi inte kallade kriget i Gaza för folkmord under rubriken ”Publish and be damned – Kriget i Gaza och vår publicistik”. Än tidigare hade vi fått utstå kritik då vi hade som första svenska mediehus publicerade den internationellt ledande Förintelseforskaren Raz Segals artikel med titeln ”Israel begår folkmord i Gaza”.
För inte så länge sedan noterade vi ett drev mot Magasinet Konkret, ironiskt nog på grund av att vi hade uppmärksammat drevet mot Henrik Brandão Jönsson.
Av konturerna till denna debatt kan man lätt få intrycket att de som dragit en lans för att journalistiken inte ska tystas, är samma personer som kallar en journalistkollega för ”nätkrigare” och sprider lösa rykten istället för att framföra sakliga argument. Det krävs ingen större intellektuell kapacitet för att avslöja ett sådant hyckleri. Det räcker med att man inte har en redan förutbestämd agenda.
Stefan Bergmark
chefredaktör och ansvarig utgivare
Behrang Kianzad
vd och senior publisher
Bergmark och Kianzad berättar om hat och hot som dom har utsatts för, låt mig dela några erfarenheter från hur det var att vara socialistisk journalist i Sverige på 90-talet.
Hat var ovanligt hot var däremot legio, när e-posten blev allmän dagligt förekommande, men jag brydde mig inte särskilt mycket om det. Utom en gång, då jag blev mordhotad av några som faktiskt bevisligen mördade folk: UCK. Det försökte jag få andra medier att uppmärksamma, men trots att hotet var både tydligt och skriftligt var det ingen som var intresserad.
Vi drev också en bokhandel på Drottninggatan i Stockholm, och när den blev angripen och vandaliserad av nazister med anknytning till fryshuset så blev det väl storm på dom borgerliga ledarsidorna? Näppeligen, det var så tyst så att man kunde höra reallönerna falla.
Fast när vi av säkerhetsskäl var tvungna att hålla ett ”offentligt” möte med en reporter från den brittiska antifascistiska tidningen Searchlight (förebilden för Expo) på hemlig plats på grund av hot, då stod väl hela det demokratiska Sverige upp för yttrande och mötesfrihet? Det är mycket möjligt att dom gjorde, men dom stod inte någonstans där vi såg dom.
Och vid det direkta angreppet på våra redaktionslokaler — den där gången då fyra svartklädda nazister slog sönder alla rutor i fönsterna mot gatan en kväll då jag ensam jobbade sent. Jag ryckte åt mig närmsta tillhygge — ett kvastskaft — sprang ut genom en bakdörr och jagade iväg dom, varpå jag satt vakt hela natten eftersom vi varken hade några fönsterrutor eller råd med glasjour och jag inte kunde lämna lokalerna vidöppna.
Att jag fick sköta det rent fysiska försvaret själv har jag förståelse för, men sen kom väl Fojo förbi med kaffe, några bullar, en filt och lite tröstande ord?
Underligt nog kan jag faktiskt inte påminna mig att dom gjorde det, mitt minne är att dom konstigt nog inte brydde sig det minsta, en inställning som dom dessutom så vitt jag minns delade med hela mediaetablissemanget.
Så jag hoppas att ni ursäktar mig om jag tar på mig foliehatten och påpekar att jag misstänker att det här brinnande engagemanget för yttrandefriheten mest verkar handla om att folk som är anställda på rätt redaktioner ska ha rätten att framföra rätt åsikter och rikta politiska angrepp åt rätt håll.
Eller så var det väl så att jag missförstod hela saken, UCK kanske inte alls var en paramilitär organisation och nazisterna på nittiotalet kanske varken var våldsamma eller antisemiter, vad vet jag.